Undervisning med Fredrik Lignell, 310 avsnitt

Fredrik Lignell
Så älskade Gud
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/den-forlorade-sonen-ar6d4
Luk 15:11-32
Det Jesus målar är inte en flummig idé om att det inte finns något rätt och fel. Han säger inte att dessa människor, syndarna och tullindrivarna, egentligen gjort rätt, eller att inget egentligen spelar någon roll. Nej, han målar bilden av syndens konsekvenser, men också av barmhärtighetens konsekvenser. Han beskriver hur Guds barmhärtighet och upprättelse alltid väger tyngre än det människan gjort sig skyldig till.
Att komma till sig själv
All djup omvändelse och andlig erfarenhet sker med oss själva, inte utom oss själva. Frisk andlighet distanserar oss inte från vårt inre, utan för oss i kontakt med vilka vi djupast är. Sonen kommer till besinning, och det uttrycks av Jesus som att han kommer till sig själv.
Syndabekännelse förminskar inte en människa, utan tvärtom: det är då man återfår sin värdighet som människa.
Att lockas av Guds godhet
Sonen sitter inte i svinstian och får en rykande predikan om Guds vrede. Han får inte höra om Guds dom eller om helvetet. Nej, det han slås av bland grisar och fattigdom är hur god Fadern är. Han minns att till och med tjänarna, drängarna och pigorna på gården, har det bättre än han har det. Fadern är god och generös. Han behandlar ingen hänsynslöst. Det är den insikten, inte vreden, strängheten och hoten, som får den yngre sonen att återvända hemåt.
Mer godhet än man kan ana
Han som förslösat allt får sin ställning och sin bortslösade storhet tillbaka.
Ps 71:18-21
Vi tänker ibland att synden, friheten från Gud, ska göra oss större. Att vi krympt av kristen tro, och när vi distanserar oss från Gud blir vi mer oss själva. Men det är Han som ger oss vår storhet tillbaka. Det är han som får oss att räta på ryggen igen och bli det vi var tänkta att bli.
Att förenas med Jesu intressen i världen
Det står om Jesus att han sände ut sina lärjungar för att predika, be för sjuka och befria människor. Han sände dem två och två ”till varje stad och plats dit han själv ämnade sig” (Luk 10:1). Varför då? Vore det inte bättre att sända lärjungarna dit han själv inte hann gå? Att vittna om Guds godhet sker alltid i samarbete med Jesus själv. När vi börjar berätta om att Gud är god på skolan, caféet, i lunchrummet, på släktmiddagen ska vi upptäcka att Han redan är där.
Vi ber ibland som om Gud behövde upplysas om nöden i världen. Det är tvärtom. I bön blir vi varse det som tynger Hans hjärta hela tiden. Fariséerna och de skriftlärda hade missat Guds godhet, barmhärtighet och förmåga att upprätta en människa. Det vi behöver höra i dagens text är: Gud är god. Han ger inte upp med en enda syndare. Han finns redan i världens mörkaste hörn och verkar i godhet och barmhärtighet. Att smaka den godheten driver oss att förenas med det Jesus redan håller på med i Skäggetorp, Ekholmen, Bangladesh och Jordanien.
=== För samtal ===
I predikan hör vi att Guds barmhärtighet alltid väger tyngre än synden. Är det lätt att tro på i andras liv? Är det lätt att tro på i ditt eget liv?
Människans omvändelse föds i mötet med att Gud är god, snarare än att Han är sträng och arg. Håller du med om det? Vilken är din egen erfarenhet?
Gör det någon skillnad att tänka att Jesus redan är på plats i din vardag för att hjälpa dig vara ett vittne? Vad gör det med din frimodighet? Vad gör det med ditt sätt att be?

Fredrik Lignell
Vems är pengarna?
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/givandets-gladje-ar5ij
Vår tid präglas av habegär. Hela tillväxtekonomin bygger på att vi inte är tillfreds. Hur skulle det se ut om folk gick runt och var nöjda med sina prylar och kläder? Att i en sådan kultur frivilligt ge bort något är i sig en motkultur.
Paulus försöker hjälpa de Jesustroende i Korint att förhålla sig kristet till sina pengar, och därmed också till sina medmänniskor. I 2 Kor ägnar han två kapitel åt att förbereda dem på den insamling som äger rum, då deras kristna syskon i Jerusalem är med om hungersnöd och stor brist. Paulus reser personligen runt och samlar in gåvan, och tanken är att den ska ligga färdig när han kommer.
2 Kor 9:1-8
Det är från den här texten vi hämtat uttrycket ”Gud älskar en glad givare”.
Paulus befinner sig i Makedonien, och församlingen i Achaia (regionen där staden Korinth ligger) har gett löfte om att man vill vara med i stödet. Det löftet har sporrat andra att göra likadant.
Det är också min erfarenhet. Ibland är andras iver en god sporre i mitt givande.
Det är också noterbart att det inte är fråga om stundens ingivelse eller en känslokick att ge, utan Paulus förbereder dem ett år i förväg, och de ska planera och lägga undan för att vara beredda när det är dags att överlämna gåvan. Var och en, säger han, ska ge som han har beslutat sig i sitt hjärta. Det verkar inte som att han hänvisar till principer eller att alla ska ge lika mycket. Inte heller procentuellt ska alla ge lika mycket. Det är nämligen viktigt att det sker utifrån en frivillighet och ett eget beslut.
Men, är inte detta lurigt i vår postmoderna kultur? Alla ska följa sitt hjärta och göra som man vill har ju inte direkt gynnat generositeten och osjälviskheten.
Nej, men nyckelordet är beslutat. Det fattas ett beslut grundat på behovet (lidandet i Jerusalem), tillgångarna (i kap 8 talar han om att var och en ska bedömas utifrån vad man har och inte utifrån vad man inte har) och viljan (det är ett hjärtats beslut).
Ett hot, menar Paulus, mot givandets glädje är olusten och tvånget (v 7). Om man ger utifrån en känsla av att ha blivit manipulerad eller tvingad blir det inte bra. Gång på gång i bibeln talas det om människans frihet, och Gud verkar slåss mycket målmedvetet för den friheten. Tvånget kommer från demonerna, men friheten kommer med Jesus Kristus.
Alltså: poängen är inte att ett flåsigt kollekttal ska få oss att ge lite mer än vi egentligen vill, och dessutom avkrävas glädje samtidigt. Vi ger inte heller för att vi inte vågar annat. Allt det luktar olust och tvång, alltså motsatsen till den glädjefyllda generositeten.
Matt 6:19-21
Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. Alla som köpt något riktigt dyrt man länge spanat på vet vad detta vill säga. Man sparar och längtar, och till sist har man det! Pengar äger en märklig förmåga att rikta vårt hjärta.
Lägg märke till vad Jesus inte säger här. Om det stod tvärtom, att där ditt hjärta är kommer också din skatt att vara, då vore det liksom förutbestämt. Men nu öppnar sig en möjlighet: Man kan ta sin peng och leda sitt hjärta genom att samla pengen på rätt ställe.
Jag hör ingen piska vina varken i Paulus text eller i Jesu undervisning. Nej, det är snarare en inbjudan. Man kan fatta genomtänkta beslut i sitt hjärta, fria från olust och tvång, sporrad av andra givare i en gemenskap.
Slutligen:
Före tidens början, säger bibeln, hade Gud fattat beslutet att en dag sända sin son till världen. Det sker i förnedring och brutalitet, men det sker också med smak av den glädje som alltid omger Guds väsen. Hebr kallar Anden för ”glädjens olja”. Tänk dig att Gud genom generationerna och alla årtusenden gått och längtat: snart ska jag ge min gåva. Vilken glädje!
Det som händer när...

Fredrik Lignell
Fristående predikningar
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/och-hans-namn-ska-ge-folken-hopp-ar995
Matt 12:18-21
Vem erbjuder hopp i vår tid? Isarna smälter, isbjörnarna svälter, regnskogarna brinner, skövlas och dör och i världshaven finns det mer plast än fisk. De galna ledarna avlöser varandra i Turkiet, Ryssland, Ungern, USA, Myanmar, Kina... Vad kan man hoppas på?
Gud har skapat människan. Han gör det med en tydlig avsikt att på djupet relatera till henne. Men människan väljer bort Gud till förmån för sig själv. Synden, människans inkrökthet i sig själv, är därmed ett faktum. Det står att ”Gud kommer vandrande i trädgården i den svala kvällsvinden” i Edens lustgård, och Han frågar: Adam, var är du?
Men människan har gömt sig för Gud. Tilliten är bruten, och fast Gud kommer vandrande i kvällsbrisen uppfattas han som ett hot.
Genom hela GT söker Gud hela den brutna kontakten, genom regler, genom ett folk som ska berätta om Guds godhet, genom varnande profeter som berättar om konsekvenserna av denna människans inkrökthet i sig själv, men synden och skammen har drivit människan in i ensamheten och hopplösheten.
Det är då Gud sjösätter den plan han haft från början. Han sänder sin son som vandrar i våra skor och försöker dra människan tillbaks till sig själv genom att visa den ultimata godheten. Detta har utlovats genom hela GT. Där utlovas att så småningom kommer en ny slags makthavare, Guds egen räddare och utsände. Förväntningarna byggs upp genom generationerna.
Och så kommer Jesus. När Matteus skriver sin Jesusberättelsefinns detta citat, redan då flera hundra år gammalt, insprängt i hans bok. Det är en slags sammanfattning av vem Jesus är och vilket ärende han har.
Han ska inte träta och ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna. (v 19)
Det är en annorlunda ledare som kommer till världen. Han är så fri från ängslan och nervös hunger efter publicitet, och han bygger inte ständigt sitt varumärke. När det blir kritik runt hans person står han kvar, men när de försöker hylla honom och göra honom till kung gömmer han sig.
Han ska inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan (v 20)
Ett strå var i dåtidens språkbruk något svagt, och ett knäckt strå slängdes bort. Det svaga och utsatta har Gud särskild omsorg om. I hans gäng är de polerade och flammande inte lika intressanta som de knäckta och tynande.
...utan han ska en dag föra rätten till seger. (v 20)
Rättvisan, rätten ska en dag fullbordas, och det vi möter i Jesus är Guds sätt att ta hand om hopplösheten, ondskan, mörkret och all världens djävulskap. Han gör det genom att tjäna, älska och dö. Han älskar världen tillbaks till Gud. Varje galen makthavare, hustrumisshandlare, skojare, lögnare, pedofil och utsugare ska en dag se in i tillvarons mest utgivande kärlek. Jag tror att många kommer att flacka med blicken när de förstår hur makt kan användas.
Och hans namn ska ge folken hopp. (v 21)
När bibeln talar om namn betyder det person. Gång på gång påminner bibeln om att politiska ledare kommer att svika, oavsett partifärg eller ideologi. Världens hopp är djupast kopplat till någon helt annan.
Matteus poäng är att historien inte löper amok. Den mänskliga historien måste läsas genom linsen Jesus Kristus. Han kom hit, han gav Gud ett ansikte, han dog och han uppstod igen.
Vad för slags hopp erbjuder kristen tro? Vad är rimligt att förvänta sig? Han har inte glömt världen. Han har inte kasserat planen. En dag kommer han tillbaks, och då möter han världens nöd med den djupaste barmhärtighet.
Många i vår tid förlorar hoppet, och oron, hopplösheten och rädslan är påtaglig. Måste man fly in i distraktioner för att orka? Nej, Gud har inte gett upp. Hans namn ska ge folken hopp. Jesus...

Fredrik Lignell
Paulus mot väggen
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/paulus-mot-vaggen-anden-del-3-ar8e3
Gal 5:13-26 (FB2015)
Vi har kallats till frihet. Ett centralt begrepp i skriften. ”Mottagarna har dragits in i Guds apokalyptiska fritagningsaktion genom Jesu korsfästelse.” (Kalle Carlstein)
Paulus använder ett antal gånger militärtermer i det här avsnittet. Här: ”tillåt bara inte friheten att förvandlas till en militärbas för köttet.” Paulus talar om köttet som den fallna, gudlösa människan, den kraft som strider mot Gud. Tjäna istället varandra i kärlek. Vi är alltså kallade till frihet, men denna frihet uttrycks paradoxalt nog i att vi blir varandras tjänare/slavar.
Bakgrunden i Gal är att hedningar (icke-judar) kommit till tro. De så kallade judaisterna säger: ”Det är helt okej, men de måste nu gå in under de judiska identitetsmarkörerna omskärelse och matregler.” Paulus säger emot. Det blir jätteviktigt för honom att det inte händer, och hans poäng är att Jesus riskerar att komma i bakgrunden.
I Gamla Testamentet beskrivs lagen som en vandring, vilket motsvarar en livshållning, etik och moral. Paulus plockar upp detta och beskriver det nya livet.
Paulus beskriver egentligen inte två makter i oss som slåss mot varandra, utan snarare två tidsåldrar. Den gamla människan och den nya. Det nya livet, Andens liv, gör att jag inte kan göra vad som helst. Köttets gärningar är det gamla livet, ett gudlöst, gudsfrånvänt liv. Detta betyder inte att enstaka handlingar och misstag avslöjar att jag inte har med Gud att göra. Nej, det handlar snarare om att när jag sorterar mitt liv efter köttets ordning, då går jag en annan väg än Guds.
Kontrasten är Andens frukt. Notera att köttet har gärningar, men Anden har frukt. Här betonar Paulus att det nya livet inte presteras. Det är ett Andens verk i oss, och frukten är det som mognar fram i oss när Gud får verka.
v 16-18
”Men jag säger er, vandra i Anden så kommer ni verkligen inte att fullgöra Köttets onda impuls. Ty Köttets makt orsakar en impuls i motsatt riktning mot Anden, och Anden i motsatt riktning mot Köttet; ty dessa ligger i strid med varandra, så att ni inte kan göra precis vad ni vill. Men om ni leds av Anden, står ni inte längre under den judiska lagen.” (Carlsteins övers)
Om mottagarna går i den riktning som Anden leder kommer de inte att ”fullgöra Köttets onda impuls”. Texten säger alltså inte till oss att det är kört och att vi ändå inte fixar fajten mot Köttet. Nej, återigen används militärtermer. Vi kan inte göra vadhelst vi vill, eftersom vi lyder order från Anden. Vi är indragna i kriget mellan Anden och Köttet, och liksom soldaters val och inriktning bestämdes av den sida de tillhörde, avgjordes mottagarnas livsinriktning av att de stod i Andens led på slagfältet. De kunde inte göra precis som de ville.
Det blir inte moraliskt kaos hos de hedniska galaterna, för Anden har den roll lagen förut hade. Texten beskriver med andra ord ett liv under Jesu herravälde (v 24). Vi har korsfäst köttet och börjat följa en ny väg, vandringen i Andens liv.
Anden ges oss som ett led i Guds seger över ondskan. Världen är förslavad av Köttets makt, men i Jesus har Gud segrat över ondskan eller köttet. Nu har en frizon skapats, mitt i den mörka världen, och den frizonen heter församlingen — folket där Guds vilja förverkligas.
Både Köttet och Anden är makter som förkroppsligas i gemenskaper. Försök tänka utanför den individualistiska bilden av en kristen människa. Köttets vandring förstör relationer. Detta är inte kompatibelt med Guds rike, och det finns en varning för dom här. Det handlar inte om enstaka misstag, utan om ett liv präglat av detta.
Sedan kommer kontrasten. Andens frukt beskriver ett motsatt sätt att leva tillsammans. Här beskrivs en gemenskap formad efter korsets mönster. Mot så...

Fredrik Lignell
Paulus mot väggen
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/paulus-mot-vaggen-suckarnas-kapitel-del-1-arbg3
Rom 8:18-27
Vi läser idag från Folkbibeln. Samma mönster kan skönjas i B2000, men då används ordet rop. Grundordet på grekiska kan översättas med stöna, jämra sig, sucka.
Är det verkligen rimligt att beskriva det kristna livet som suckan? Låter det inte väldigt deppigt?
För att förstå detta behöver vi säga något om Paulus förståelse av Anden och hans förståelse av tiden.
=== Paulus förståelse av Anden ===
I v 23 beskriver Paulus Anden som en första gåva, ordagrant står det förstlingsfrukt. En förstlingsfrukt var den första delen av skörden som man skulle ge till Gud som ett tecken på att hela skörden egentligen tillhörde Honom. Paulus vänder på steken: Gud ger en förstlingsfrukt till människan. Anden är tecknet, försmaken på den härlighet som ska komma. Anden är en smak av framtiden.
1 Kor 15:20. Ordagrant: som en förstlingsfrukt.
Jesus uppstår som ett tecken på att uppståndelsen ska drabba hela tillvaron. Som en förstlingsfrukt. Anden ges till människan som ett tecken på att härligheten ska genomsyra allt en dag. Som en förstlingsfrukt.
Anden kommer oss till mötes och mättar vår djupaste längtan. Det sker endast glimtvis, men tjänar som en slags förskott, smakmeny, förlovningsring. Det är grejer på gång!
Men varför suckarna? Detta är väl kanonbra?
=== Paulus förståelse av tiden ===
Som troende lever vi i spänningen mellan då och sedan. Vad har hänt? Jesus har dött och uppstått från döden. Vad ska hända? Han ska komma tillbaks och smitta allt med uppståndelsens kraft och härlighet.
Vi lever i mellanrummet. Här är tillvaron präglad av förgängelse, lidande och meningslöshet (v 20-21). Mitt i detta mörker och elände har Gud gett oss sin Ande. Här uppstår spänningen i oss. Vi lever med tomheten som en verklighet, men också med längtan efter ”den härlighet som ska uppenbaras och bli vår” (v 18).
Det är som att vi smittats med en helig längtan efter befrielse. Suckarna består i så fall i att vi märkts av denna längtan men ser så lite av förnyelse i världen. Vi ser betydligt mer förgängelse.
Så vad är framtiden? Den är, påstår Paulus, redan här. I och med Jesu död och uppståndelse har befielsen påbörjats. Guds avslutning av historien är redan igångsatt i och med den tomma graven i Jerusalems utkanter.
2 Kor 5:17
Den läses ofta helt individuellt. Jag har fått ett nytt liv. Men Palulus försöker hjälpa oss: att bli en kristen är att bli del av den nya skapelsen. Vi blir delaktiga i Guds påbörjade nystart. Låt oss stanna upp här. Hur kommunicerar detta med de alarmerande budskapen om skapelsens och klimatets kris? Man kan reagera på två sätt, båda mycket tveksamma utifrån ett kristet tänkande.
Eftersom allt ändå ska förvandlas av Gud behöver vi inte bry oss. Problem: så tänker vi inte i andra frågor. En svag förvaltartanke.
Vi får panik som alla andra. Allt hänger på oss, och ångesten lurar ständigt vid dörren. Problem: en helt inomvärldslig föreställnings- värld som saknar hopp.
Nej, det vi hör i dagens text är att Gud gripit in. Han har smittat hela tillvaron med längtan efter befrielse, och Hans framtidsplan är förvisso påbörjad, men ännu inte avslutad.
En dag ska Gud mätta allas vår djupaste längtan med sin närvaro, sitt helande och sin härlighet.
=== För samtal ===
Känner du igen de två dikena ovan? Vilket riskerar du främst att hamna i?
Vad händer med vår syn på skapelsen om Gud ska befria den en gång?
Har vi en alltför okroppslig idé om framtiden? Varför tror du i så fall att det är så?

Fredrik Lignell
Gränskontroll
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/granskontroll-del-1-jesus-och-kvinnorna-arb9f
Det är ondskan som skövlar människans gränser, medan Gud är den som murar upp dem igen. Han önskar hjälpa oss både med vår egna och andras integritet. I skuggan av alla berättelser om sexualisering, objektifiering och maktspråk vill vi i serien GRÄNSKONTROLL fundera över hur Jesus möter människor och hur han hjälper oss leva tillsammans utan att skövla varandras gudagivna gränser.
Jesus lever i ett patriarkalt samhälle. Det är också en skamkultur med starka hedersinslag. På den här tiden fanns det alla möjliga idéer om kvinnans roll i samhället och i mellanmänskliga relationer. Det pågick en diskussion i vissa rabbinska kretsar (bland de judiska religiösa lärarna) om huruvida kvinnor hade en själ eller inte. Är de fullvärdiga människor, eller är de en slags lägre stående varelser som därmed kan behandlas mindre respektfullt, och som i så fall inte heller kan frälsas? Låt oss ha med det i bakhuvudet när vi läser om hur han möter några kvinnor.
=== Samariska kvinnan — Joh 4 ===
På brunnskanten i Samaria möter han en utsatt, utstött kvinna som är där när hon garanterat inte ska möta någon annan.
Vem är den här kvinnan, och vad bär hon på? Hon är del i ett folk som är föraktade. Hon hör genom sina relationer med män till de föraktade bland de föraktade. Hon står lägst.
Hon går sannolikt till brunnen då alla andra är frånvarande på grund av sin skam och skuld. Hon är i så stort behov av att vara sedd och få tillhöra, men går till brunnen då hon garanterat inte möter någon annan.
Jesus är inte ett hot mot henne. I ljuset av #metoo är det värt att notera att Jesus, singelman på ca 30 år, inte objektifierar henne eller gör henne obekväm som kvinna. Tvärtom verkar hans sätt göra henne avspänd. Hon talar med Jesus utan fruktan. Han förminskar henne inte, han sexualiserar henne inte, han objektifierar henne inte, utan för ett samtal med henne som är fullt av respekt. Han ser henne och han bekräftar hennes värde som människa.
Vad gör Jesus här? Han korsar gränsen till Samaria (han är en gränskorsare), men i relation till den utsatta kvinnan murar han upp de gränser andra forcerat och skövlat.
v. 29
Många människor i byn hade sannolikt sagt henne allt hon gjort, men med helt annat resultat. Här sker något av upprättelse i kvinnans liv, och blir hon verktyget för att hela byn får upp ögonen för Jesus. Om någon doktorerar i kyrkohistoria i den byn är hon deras Ansgar. Deras Paulus. Deras Sebastian Stakset.
=== Äktenskapsbryterskan — Joh 8 ===
Man släpar fram en kvinna till Jesus för att sätta honom på prov. Noll respekt eller omsorg om kvinnan. Hon är bara en bricka i spelet för de religiösa ledarna. Hänsynslöst slänger de kvinnan framför Jesu fötter. De är sugna på att stena henne.
Jesus böjer sig sakta ner och ritar i sanden med sitt finger. ”De som avfaller från mig liknar en skrift i sanden”, säger Jeremia. Deras brist på barmhärtighet, deras oförmåga att se en människa skapad till Guds avbild, deras objektifiering, dömande och gudlöshet avslöjar dem. Det är ett avfall.
Sedan vänder sig Jesus till kvinnan och talar med henne. ”Vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?” Sedan förlöser han allt. Inte heller jag (som hade kunnat kasta sten, eftersom jag är utan synd, men väljer att avstå, då mitt uppdrag inte är att döma världen utan att rädda världen) dömer dig. Gå och synda inte mer.
Kanske det sker i en ton vi lätt missar. Jag är inte säker på att det är ett pekfinger som riktas mot henne, likt en sträng magister. Det Jesus säger är: Du är värd mer än detta. Förnedra dig inte mer. Säg nej. Stäng syndens härjningar i ditt liv. Jag dömer dig inte. Låt den insikten mura upp dina raserade gränser igen.
=== Maria vid Jesu fötter — Luk 10 ===
Syst...