Undervisning med Fredrik Lignell, 310 avsnitt

Fredrik Lignell
Tro tillsammans
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/brodet-som-vi-bryter-ar73d
Vi lever i en extremt polariserad tid där tonläget är enormt uppskruvat. Inte minst i partipolitiken är ömsesidiga samtal snart sagt omöjliga att ha.
Hur är man kyrka i denna skotteld? Gud kallar oss att vara en motkultur, att gestalta och ge världen en doft av något annat.
Idag vill jag stanna vid att bryta brödet tillsammans i nattvarden.
De kristna i Korint har två problem som framträder i texterna om nattvarden: De roffar åt sig, och de tillber avgudarna.
Vi kommer in i kap 10 när Paulus varnat de kristna i Korinth för att delta i offerkulterna. Han har påmint dem om GT, och hur folket gång på gång sviker sin kallelse och är otrogna mot Gud. Vi vet att han inte är orolig för att de äter köttet som säljs i stånden, men att delta i kulterna där avgudarna tillbes är uteslutet.
1 Kor 10:14-21
Välsignelsens bägare
Välsignelsens bägare! När detta räcks dig är det för att du ska få dricka välsignelse.
Ps 104:10-15 - Det listas här i bön hur Guds godhet slösas över människan, och kulmen är att brödet och vinet på något sätt är de fysiska tecknen på Guds välsignelse.
Här smakar vi Guds godhet på ett särskilt sätt.
Gemenskap med Kristi blod och kropp
Vi blir delaktiga i Jesus. I frikyrklig tradition har vi ofta betonat det symboliska i nattvarden, att det uteslutande handlar om att minnas men att inget annat händer. Det verkar inte så när man läser texterna.
Paulus säger att vi blir delaktiga i Jesu kropp och blod. Det är en symbol, men inte bara: den gör något med oss. Vi blir fysiskt delaktiga i Herren själv. Det sker något vid det här bordet som ger oss svindel. Du blir vad du äter. Vi blir delaktiga i Hans kropp och blod.
En enda kropp
Vi skulle säga att vi är en kropp, och därför delar vi ett bröd. Paulus vänder på det: eftersom vi delar ett bröd är vi en kropp. Måltider, i Paulus tankevärld, skapar enhet med både Gud och varandra. Ätandet förenar människor.
Istället för att tänka ”vi är ju ett, så låt oss äta en måltid” handlar det om ”låt oss äta en måltid så vi blir ett”. Detta är skälet till att Paulus blir så upprörd över de sociala skillnaderna i kap 11. Måltiden som skulle skapa enhet blir en symbol för splittring. Någon har ett överflöd, en annan svälter. ”Ni äter inte Herrens måltid, ni äter er egen!”
Vid nattvardsbordet gestaltas något annat. Vi kommer samman, inte för att vi tycker likadant. Inte heller för att vi har samma intressen. Nej, det går djupare och är smått unikt i samhället. Istället för att söka sig till de som röstar som jag, är lika gamla som jag, ser ut som jag, spelar i samma basketlag som jag är det vi som är Kristi kropp. Från noll till hundra år. Alla samhällsklasser. Alla färger och former. Det är vi som tror tillsammans, och det är politiskt. Inte som i röd, blå eller grön utan som i att vi gestaltar en annorlunda gemenskap, att vi blir ett tecken för världen på vad som sker i mötet med Jesus.
För samtal:
Läs gärna texterna i 1 Kor kap 10 och kap 11 i sitt sammanhang.
Dela med varandra vad nattvarden fått betyda i er kristna vandring.
I predikan påstods det att istället för att tänka ”vi är ju ett, så låt oss äta en måltid” handlar det om ”låt oss äta en måltid så vi blir ett”. Hur kan det hjälpa oss i synen på nattvarden? Hur kan det hjälpa oss i synen på varandra?

Fredrik Lignell
Förstår du vad du läser?
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/forstar-du-vad-du-laser-hovmannen-fran-etiopien-arde6
Vi talar ofta om bibelsyn — hur man ska läsa och förstå texterna i bibeln. Det är avgörande och viktigt att vi gör det. Men vi saknar ofta ett samtal om bibelbruk. I värsta fall har vi starka åsikter om bibelsynen, men inget vidare bibelbruk. Vi tycker en massa saker om boken, men öppnar den alltmer sällan.
Apg 8:26-40
I dagens text möter vi den första personliga omvändeleseberättelsen i Apg. Tidigare har grupper av människor kommit till tro, blivit döpta och börjat tillhöra Jesus och hans nybildade kyrka.
Kandake var etiopisk drottning, och mannen i dagens text hennes finansminister. Han har närmat sig judisk tro, men är som kastrerad formellt utestängd från att bli upptagen i den judiska tron utan att vara etnisk jude. Men han tillber Israels Gud, och dras till denne Gud. Han är på många sätt försatt i ett ingenmansland, lockad men utestängd. En hemlös outsider. Nu har han varit i Jerusalems tempel just i ärendet att tillbe.
Förmodligen har han vid besöket kommit över en pergamentrulle med text ur GT-profeten Jesaja. Det är ett smart drag. Det är som att han fattar att även om han inte kan vara resten av sitt liv i Jerusalem och tillbe i templet kan han ta med sig texterna om denna verklighet ända hem till Etiopien.
Filippos ser mannens följe och drar sig nära hans vagn för att höra. Den etiopiske hovmannen läser högt ur pergamentrullen, från Jesaja kapitel 53 om Herrens lidande tjänare.
Vilka aktörer finns i dagens berättelse? Bokrullen/bibeltexten, Anden som föder fram detta, Filippos som kan utlägga skriften samt en längtande människa som öppnat den gamla boken.
Det är som att Ordet, Anden och (ibland) förklaringen/undervisningen är det som gemensamt öppnar våra ögon, får oss att se Jesus och botar vår djupaste längtan.
2 Tim 3:14-17
Läsningen, att leva med Bibeln, att bosätta sig i Skriften, har två huvudsyften enligt Paulus ord till Timoteus.
1 - Den kunskap jag behöver för att bli räddad genom tron på Jesus Kristus finns tillgänglig här.
Det ska inte förstås som endast information. Kunskap handlar om något mer. Jag dras in i berättelsen om Jesus, jag speglar mitt eget liv, Guds godhet och kärlek till mig, mitt behov av frälsning, min synd och mitt taskiga läge. Det är också där jag får syn på den korsfäste och uppståndne Jesus. Djupast är bibelläsningens avsikt att vi ska få syn på Jesus.
Frågor att ställa sig, var i GT eller NT jag än befinner mig, är därför:
Vad säger detta om Guds godhet?
Vad berättar detta om Jesus?
2 - Vi befrias, sakta men säkert, från våra brister och rustas för alla slags goda gärningar.
Läsningen av bibeln sker för att Jesus ska ta allt större plats i våra liv. Det är inte främst för att samla argument eller leta efter knepiga verser jag läser. Det handlar snarare om mat för själen och om ett visst motstånd — det där som utmanar mig att likna Jesus alltmer.
Frågor att ställa sig, var i GT eller NT jag än befinner mig, är därför:
Vad berättar detta om mig?
Vad uppmanas jag att röra mig i för riktning?
Vad ska jag lägga av mig?
Vad ska jag ta till mig?
Låt oss avsluta där vi började, hos eunucken från Etiopien. Han läser, genom Andens försorg får han texten förklarad, han får syn på Jesus och handlar på det genom att bli döpt. Han är med om ett livsförvandlande möte med den Jesus som framträder i Skriften. Han fortsatte sin resa, fylld av glädje.
För samtal:
Dela erfarenheter av hur ni närmat er bibelläsningen. Vad har funkat, vad har inte blivit bra?
I dagens predikan beskrevs det...

Fredrik Lignell
Fristående predikningar
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/kristi-himmelsfard-vad-betyder-det-att-jesus-sitter-i-himlen-argi8
Apg 1:1-11
Vad är det som ligger till grund för hur kyrkan ser på Gud, sig själva, omvärlden… ja, på hela kosmos? Hemligheten finns i Jesu himmelsfärd!
Låt oss backa bandet lite: Jesus fängslas, döms till döden och avrättas på korset utanför Jerusalems stadsmur. Han läggs i en grav, och på tredje dagen uppstår han från de döda. Jesus möter då med lärjungarna i sin uppståndelsekropp.
När Jesus uppstår betonar evangelierna att det är en fysisk uppståndelse. Han är inte ett spöke eller en vålnad, utan hela han har uppstått, och gravkammaren är tom. Jesus uppstod, och bevisar inte bara vem han själv är, utan ger en garanti för att de som tillhör honom ska uppstå på samma sätt.
Den uppståndne Jesus har en kropp vars like ingen någonsin sett. Varken jorden eller himlen har sett något sådant.
Å ena sidan är den mänsklig och vanlig. Han är synlig, hans sår finns fortfarande kvar, någon misstar honom för någon annan (trädgårdsmästaren), emmausvandrarna tror det är vem som helst…
Å andra sidan verkar han annorlunda. Han går igenom låsta dörrar, han verkar kunna förändra sig till oigenkännlighet, och till sist så stiger han upp till himlen / passerar den tunna hinna som i judisk tankevärld separerar Guds osynliga värld från vår synliga värld.
Det går som en tunn hinna mellan himmel och jord, som om Guds värld lever nära vår, men ändå skild från oss. Den är osynlig, och vi ser bara små genombrott av den då och då. En dag kommer himlen att komma med full kraft, och allt blir förvandlat, liksom Jesus förvandlades vid uppståndelsen.
När Jesus – uppstånden från de döda – stiger in i himlen, är det inte som ett andeväsen. Den uppståndne Jesus, med kroppen som Tomas sticker fingrarna i, stiger i dagens text in i himlen.
Varför gör Lukas detta till fonden, introduktionen till hela hans historia?
Därför att ur detta hämtar lärjungarna och urkyrkan näringen till kristen tro, hur man är kyrka, hur man missionerar... Därmed träder Jesus in i hela tillvarons kontrollrum. Därifrån ges instruktionerna, därifrån hålls allting samman.
”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden.” Gå därför ut… (Matt. 28:18) Det vi berättar för världen är att Jesus är herre.
Han, som är både Gud och människa, och som besegrat all ondska, djävulskap och död, sitter från den stunden på hela universums kungatron. Inte så att han ska bli kung en dag, utan är det redan nu.
Hela tillvaron har nu förändrats, och Gud har försonat hela världen med sig själv. Paulus och de andra i urkyrkan beskriver sig själva som agenter, ambassadörer, sändebud som förkunnar för hela tillvaron att Jesus är Herre.
När Jesus träder in i himlen är han därmed närvarande överallt. Den som är i himlen kan samtidigt vara närvarande överallt på jorden. Jesu himmelsfärd visar att Guds rum och vårt rum inte är långt ifrån varandra. Det två är separata och med olika identiteter, men de berör varandra och möts på massor av sätt redan nu.
Hebr 4:14-16
I dessa dagar, med krigets, fruktans, osäkerhetens, våldets troner, är det noterbart var Jesus sitter. Han har delat all vår mänsklighet och gått in i världens kamp fullt ut. Nu sitter han på nådens tron och vi är välkomna att söka hjälp där.
Men Jesus är närvarande och frånvarande på samma gång. Blir det inte mer än det här? Jo! En dag ska Guds och vår värld smälta samman, då Jesus kommer tillbaks och hela den skapade tillvaron, ska bli ny.
För samtal:
Påståendet att Jesus är Herre, vad väcker det i er? Glädje? Tröst? Finns det n...

Fredrik Lignell
En man efter Guds hjärta
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/en-man-efter-guds-hjarta-del-2-kungen-och-maktspelet-are9i
Vad ska vi göra när maktfullkomlighet, hot och manipulation riktas mot oss människor? Detta finns överallt där människor försöker samsas. Det kan finnas på jobbet, i idrottsföreningen eller i en familj. Och i kyrkan.
Det är när vi utsätts för maktövergrepp vi sakta tystnar, somligt i oss slocknar, modet sviker och ryggen kröks. Det är som att en annan människa, ett sammanhang eller en kultur långsamt får mig att krympa ihop. Men det är också då vi frestas att bli som det vi utsätts för, att bli en avbild av det vi bekämpar.
Det dröjer tio år från det att David smorts till kommande kung av profeten Samuel tills han sätter sig på tronen. Under de tio åren utsätts han för Sauls nyckfulla vrede och hämndlystnad. Saul kastar sitt spjut efter David, men David kastar inte tillbaks. När han får chansen att döda Saul tar han den inte, trots omgivningens påtryckningar:
1 Sam 24:12-16
Långt senare har David suttit på tronen länge och är en åldrad kung. Israel har varit med om sin blomstringsperiod, och Davids regentskap är på många sätt vackert. På ålderns höst blir David utmanad om tronen. Hans son Absalom intrigerar och manipulerar för att störta sin pappa, och det är som att scenerna från hans ungdom återuppstår. Någon vill honom illa och önskar avsätta honom.
Frågan är: Ska David bli en Saul? Ska han till sist också bli en som kastar spjut?
David blir inte det, utan lämnar hellre palatset än att bli en Saul.
David ställs inför två Saul. En innan och en i slutet av sin regenttid. Hans hållning är densamma: Herren avgör. Han utväljer. Om han vill att David ska leda får han sörja för det. Att David själv skulle slåss för sin position vore omöjligt. Då blev han ju en Saul. Eller en Absalom. Att han själv är offer för maktmissbruk är ingen ursäkt. Med Guds hjälp ska han aldrig bli en ledare som kastar spjut.
Parallellen till Jesus är slående: Han utövar makten genom att lägga ner den. Han räddar världen, inte endast genom det han gör, utan också genom det han avstår från att göra.
För samtal:
Har ni erfarenheter av när makten missbrukats? Vad gjorde det med dig?
I predikan poängterades vikten av att inte bli som det man bekämpar. Har ni något exempel på när viljan att gå tillrätta med maktmissbruk leder till attityder som andas samma sak?
För vidare läsning för dig som vill ha mer:
1 och 2 Samuelsböckerna berättar historien om David. Det är spännande läsning!
Boken Tre kungar av Gene Edwards. En modern klassiker, nyss nyutgiven. Du hittar den här.
Boken Fräls oss från ondo - om makt och maktmissbruk av Helen Västberg och Fredrik Lignell. Du hittar den här.

Fredrik Lignell
Påskdagen
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/paskdagen-ar4a0
Matt 28:1-10
Det är lite oklart hur många kvinnorna vid graven är. Enligt Matteus är det två Marior som är där. Lukas och Markus talar om tre kvinnor vid graven, men Johannes nämner endast Maria från Magdala. Typiskt för ögonvittnesskildringar vid kaos. Detaljerna skiljer, men huvudpoängen är densamma.
Varför går de ens dit? Kanske försöker de upprätthålla något slags ordning och rutin, så som vi gör när döden klampar in. Då blir det extra viktigt med ritualer. Vi har aldrig så många ordningar och riter som när någon dör. Det är enda chansen att navigera när alla ledstänger känns nedmonterade.
Det är deras vän och rabbi som dött, men mycket mer än så. Tron är död. Hoppet har dött. Gud är död. Livet har upphört, dött, utplånats.
Graven är tom. Vad har hänt? Var är han? Jorden skälver, och en ängel stiger ner från himlen och sätter sig på den bortrullade stenen. Hans utseende är som blixten, och hans kläder vita som snö. "Var inte rädda", säger han.
Kvinnorna springer, fyllda av bävan och glädje. De blev tillsagda att inte vara rädda, men det går inte att låta bli. Men det är en annan rädsla. Den är blandad med glädje. Kan det vara sant?
Plötsligt, mitt i berättelsen, står det: Då kom Jesus emot dem och hälsade dem. Kvinnorna reagerar på ett sätt som är anmärkningsvärt. Aldrig genom Jesusberättelsen, trots att Han talat om sig själv som Människosonen, som Guds son, som ”Jag är”, har de tillbett honom. Inte förrän nu. Kvinnorna böjer sig inför den uppståndne Jesus, och de hyllar honom. Så småningom ska lärjungen Tomas få sticka fingrarna i Jesu sår och göra en djup erfarenhet av att Jesus besegrat döden. Han faller då ner inför Jesus och ropar: ”Min herre och min Gud!”
Allt förändras när Jesus uppstår. Han kliver ut ur den lånade graven och hela världen startar om.
Kvinnorna springer. I den stunden, oavsett om det är en, två eller tre kvinnor, är detta den världsvida kyrkan. Att vara kristen är att sätta tro till uppståndelsen, och när kvinnorna springer är de världens enda kristna. Det är de som förkunnar uppståndelsen från de döda. Deras budskap är detsamma som kyrkans text varit sedan dess: Världen har omskapats, den nya tidsåldern, den nya skapelsen har inletts, och det har skett just den morgonen utanför trädgårdsgraven. Gud har rört vid den jord som förbannades efter syndafallet med sin härlighet.
Inte bara ängeln, utan också Jesus säger: Var inte rädda. Världen är galen, ondskan löper amok och våldet breder ut sig. Men du behöver inte vara rädd.
På påsken är det som att tiderna strålar samman. Jesus har tidigare under veckan talat om att i Människosonens dagar ska det vara som när ”blixten flammar till och lyser upp hela himlen” (Luk 17:24). När Jesus ger upp andan på långfredagens eftermiddag skakar jorden, klipporna rämnar och gravarna öppnar sig. På påskdagens morgon är kvinnorna med om blixtar, jordskalv och änglar. Allt detta påminner om den yttersta tiden. Det är som att ändens tid, Guds dom över ondskan, hans uppgörelse med Djävulen, sker här. Yttersta tiden är inledd, Jesus är uppstånden.
Segern är vunnen. Guds rike har brutit in. Hoppet lever. Jesus är Herre.
----------------------
För samtal:
I dagens predikan sades det att varken Putin eller klimatförändringarna kommer att få sista ordet, utan det tillhör den uppståndne Jesus. Vad betyder uppståndelsen för er?
Hur gör ni för att inte tappa modet i en värld där krig, miljöförstöring och våld löper amok?
Hur kan vi hjälpa varandra att lita på att Jesu uppståndelse är garanten för vårt framtidshopp?

Fredrik Lignell
Palmsöndagen
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/palmsondagen-vagen-till-korset-ar9ef
Joh 12:12-19
Idag inleds stilla veckan. Rubriken för den här söndagen, om man tittar i kyrkoårets texter, är ”vägen till korset”. När anträder Jesus vägen mot korset? På skärtorsdag? På Via Dolorosa? I konfrontationen med månglarna i templet, som sker senare den här veckan? Eller ännu tidigare? Kanske när han blir döpt?
Paulus säger att Jesus avstod jämlikheten med Gud och blev en tjänare. I samma ögonblick som Gud blir människa anträder Han alltså vägen mot korset. Stilla veckan är därför inte en parentes i Jesu liv, utan en logisk konsekvens av vem Han är. Hans livsväg är utstakad, och den vägen symboliseras bäst av ett romerskt kors.
Pontius Pilatus bodde vanligen i ett palats i Ceasarea, vid kusten. Men vid judarnas påskhögtid förväntades han vara på plats i Jerusalem. Hans intåg i Jerusalem var pampigt. Han satt på en stridshäst, följd av romerska soldater på hästar i en stor militärparad. Allt gick ut på att gjuta skräck i omgivningen och påminna om vem som regerade och bestämde. Pontius Pilatus kom ridande på sin häst från havskusten i väster, in genom en av de västra portarna.
När Jesus närmar sig Jerusalem från Oljeberget ropar folkmassan att han är en kung. Han sitter på ett åsneföl, och på denna ödmjukhetens symbol rider han in från öster, genom den östra porten.
Själva kulmen i Joh 12 är v 31-32. Nu träder Jesus in i den sista veckan. Allt förtätas, världshistoriens stora klimax inleds på allvar. Jesu stilla vecka inleds idag med ritten in i Jerusalem och går så småningom via nattvardsmåltiden i övre salen till domen och vandringen mot Golgata. Där ska konungen slutligen upphöjas, men inte på en tron, utan på ett kors.
Notera hur Gud räddar världen. Han gör det inte genom den västra porten. Han gör det inte genom maktdemonstrationer och härskartekniker. Inget tvång, ingen fruktan, inga hot.
Målet och vägen är alltid djupt besläktade med varandra. Korset är målet, men korset är också vägen. Det är därför den vapenlöse Konungen sitter på ett lånat åsneföl och inte på en stridshäst.
"När Gud spänner sina allsmäktiga muskler ser det inte ut som Rambo och Terminator, utan som Golgata." (Greg Boyd)
Johannes citerar profeten Sakarja, men väldigt kort. Alla som läste detta och hade koll på sammanhanget hörde resten spelas upp i huvudet.
Sak 9:9-10
Vi lever i en av de oroligaste perioderna i Europa i modern tid. Pandemin avlöstes av ett invasionskrig, något vi inte varit med om sedan Hitler satte skräck i världen. I tider av kaos, oro och brist på kontroll tar vi till alla medel för att återfå just kontrollen. Vi ropar på militärallianser och hårdare tag, och rädslan föder otålighet. Men det finns djupast endast två sätt att bringa ordning i kaoset, genom våld eller genom bön. Låt oss följa fridens konung på åsnan.
Vem av dessa ska du sätta ditt hopp till? Vi behöver få våra ögon smorda så vi kan se genom korsets lins. När vi önskar se en förvandlad värld kan det inte ske med Pontius Pilatus hästar och militärparader, utan Gud kommer i Kristus alltid till världen som en tjänare. Tålmodigt, ödmjukt, långsamt och fredligt. Våldet, däremot, bor i otåligheten.
Vem vill du likna? Jag skulle vilja inbjuda dig att följa med Jesus in i stilla veckan. Försök göra det med nyfikenhet, med vaken blick. Läs texterna om vad som sker efter intåget. Vad är det i berättelsen om Jesus i Jerusalem som väcker din nyfikenhet? Uppfattar du en inbjudan att följa efter? Vad väcker din tillbedjan? Och vad skulle hända om du lät ditt liv kodas av mannen på åsnan istället för mannen på hästen?

Fredrik Lignell
Ett annat sätt att leva
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/ett-annat-satt-att-leva-del-5-pengar-habegar-och-livets-bekymmer-arh7j
Matt 6:19-34
Notera Jesu argument för varför vi inte ska lägga vår identitet och trygghet i pengarna och prylarna. Det varar inte. (Lyssna gärna på vår serie om pengar från januari 2020 där vi också lägger ut dessa versar. Återfinns bland ljudfilerna på hemsidan.)
Den andliga klarsynen, vad mitt öga vilar på, hur jag betraktar världen, är inte isolerat från vad som sker i mitt hjärta/min själ. Någon uttrycker det så här: ”Om inte ögat/blicken är klar när det gäller pengar och ägodelar kommer hela livet att perverteras.”
Jesus talar vidare i texten om två herrar. En av denna världens gudar är tveklöst Mammon. Vi uppmanas att i världens ögon vara ateister, att inte ha som högsta mål att göra karriär, tjäna mer stålar, kunna köpa vassare grejer, fler sommar- och vinterboenden, göra längre resor…
Varför ger Jesus pengarna och prylarna ett avgudanamn? För att de ständigt försöker ta Guds plats. Vi försöker behaga dem, söker deras närvaro, är rädda att förlora dem, de skapar trygghet och framtidshopp… På det sättet riskerar prylarna och pengarna att tränga ut Gud i periferin.
Jesus påstår utan vidare: Det går inte att tjäna både Gud och Mammon. Han säger inte att det är svårt, utan omöjligt.
Jesus bjuder in oss till ett liv av nykterhet och vaksamhet. En andlig klarsyn: vad klarar jag av att lasta på i livet utan att tappa fästet, utan att förlora fokus?
Hela idén med att oroa sig för sin försörjning är ju att inte behöva bekymra sig. Tanken vi matats med handlar om att ju mer jag har, desto tryggare blir jag. Notera hur praktisk och jordnära Jesus resonerar: Det funkar inte. Vi vet alla att ju mer saker vi har, desto mer bekymrar vi oss.
Detta är inte en text om att surfa ovanför timliga behov, utan om att inte vara så förtvivlat självisk och självupptagen. Jesu undervisning är inte antisocial, utan ”antisjälvisk”. Detta är ett grundskott mot idén att Gud inte har tid och ork med våra vanliga liv, utan bara med ”det andliga”. Gud väntar på att bli inbjuden i din hushållsbudget. Du som har för lite: har du inbjudit Jesus som kan göra under av några bröd och fiskar? Du som har för mycket: har du talat med honom om vem som behöver dina resurser bäst?
Se på himlens fåglar, och se på ängens liljor. Poängen är inte att vi inte ska arbeta hårt, poängen har med oron och bekymren att göra.
v 27. Vi vet att motsatsen snarare är sann. Det är bekymren som tar kål på oss.
Det är som att Jesus målar två sorters människor. Hedningarna, världen, jagar efter belöningar, materiella saker, pengar, status… Det har blivit som en religion. En Jesu lärjunge uppmanas att inte springa med i det racet, utan leva sitt liv inför Fadern som vet vad vi behöver.
Köp saker när du behöver dem och unna dig något ibland, men lev för någon annan än dig själv. Ge ditt liv åt något mer beständigt än ditt eget statusbygge.
Du ska då få det andra också. Notera ordet också. Lärjungens horisont fylls inte av livets bekymmer, av Mammons lockelser, utan av längtan efter Guds rike. Gud ska hjälpa oss med försörjningen, med maten och kläderna. Vårt uppdrag är att hålla blicken klar och inte dras med i världens sätt att värdera och väga ett liv. Prylar och pengar är biprodukter, men tjänar dåligt som livsmål.
Och kom ihåg: Ska du hålla Mammon stången finns det inget bättre sätt att bryta dennes makt än att ge bort så mycket man orkar och klarar.
Var dag har nog med sin egen plåga. Du kan inte bära på din framtids eventuella plågor. Det blir ohanterligt. Så hur gör man? Lämna över ditt liv i Guds händer. Våga lita på att han bär ditt liv och sörjer för dig.