Undervisning från Predikningar Ryttargårdskyrkan, 760 avsnitt

Fredrik Lignell
Fristående predikningar
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/paskdagen-pa-detta-berg-ska-herren-halla-fest-ard3h
Jes 25:6-9
Genom historien har Israels fiender skiftat: Ibland är det Babylon, ibland någon annan stormakt. Tidigare i Jesajas text nämns fienderna, men inte vilken tyrann de fruktar just nu. Cykeln av lidande, våld, imperier och övergrepp är lång. Vi känner igen oss. Mörkret sveper omkring sig också i vår tid, döden går runt och käkar upp folk, ångesten skördar sina offer, meningslösheten driver människor in i våld, kriminalitet och fruktan, och krigen försätter miljontals människor, främst barn, på flykt med tillgång till dåligt vatten eller inget vatten.
Slöjan, doket beskriver ett sorgflor, ett lätt tyg som lagts över människorna. I hebreiskan får ordet död ett personnamn, hämtat från hednafolken runtomkring, vars dödsgud hette likadant. Mooth. Dennes aptit på liv är omättligt. Mooth går runt och sväljer allt levande.
Gud ställer i ordning för fest. Han fixar, dukar, tittar till maten och korkar upp vin som lagrats sedan världens skapelse.
Han förvandlar sorgfloret till världens största bordsduk. Dödens slöja förvandlas till en duk på kalaset. Gud vrider vapnen ur djävulens händer och skapar liv, glädje och fest av det!
Vid festen äter också Gud, och han sväljer döden (ordet utplåna betyder svälja).
Jesaja talade om sin samtida situation och såg hopp från Gud, både i sin egen tid, men ytterst i framtiden. Tänk dig att Jesajas förkunnelse landar i hans samtid som en sten som slår ner i vatten. Det blir ringar på vattnet. Redan i GT har en sådan här text betraktats som ett framtidslöfte, och småningom har den kristna kyrkan läst Jesajatexten som en berättelse om vad som hände på påskdagens morgon.
På detta berg. Mitt i geografin, i historien, ska något hända, säger Jesaja. Vad är det för berg? Det är Sions berg som nämnts flera gånger genom Jesajaboken. Alltså det berg i Jerusalem där påskens händelser äger rum ca år 30 e Kr. På det berget firas måltiden i den övre salen, det vi firade i torsdags. På det berget gav Jesus från Nasaret upp andan i fredags eftermiddag. På det berget lades Gud i en grav och allt var kört. Döden vann. Allt hopp var ute. Men det är också på det berget Maria kommer springande: Graven är tom! Han är inte där.
1 Kor 15:53-55
Återigen hör vi om hur döden svalts, slukats. Guds goda rike har brutit in. Graven är tom. Gud har kontroll, och det är ett hoppets budskap in i din personliga situation, och in i hela världens kaos med klimatkris, krig, svält och död. Människor dör förvisso, och ondskan ser ut att fortsätta göra som den vill, men budskapet är att allt är förändrat i och med Jesu död och uppståndelse. Gud har personligen brutit in i världen med helande, hopp och tröst.
Vid judarnas pesach — påsk — markerades deras exklusivitet som folk. De var inte som andra folk. Här, i den övre salen, handlar det, som Jesaja förutspått, om alla folk. Inbjudan att äta vid Guds bord gäller vem som helst, oavsett vilket folk, vilken ras, vilket språk, vilken socioekonomisk grupp, oavsett om du har råd eller inte, oavsett om du är en upphöjd medborgare med gott rykte eller rör dig i marginalen. Välkommen till bordet! Välkommen till festen! Graven är tom, sorgdoket har bytts i en festduk. Döden, som gått runt och slukat folk, är svald.
Du behöver inte vara rädd. Alla som äter vid bordet, som sätter sitt hopp till Jesus, får del av den kommande världens liv.
—————————
Lyssna till när löftena möter uppfyllelsen (en mix av Jesaja 25:6-9 och evangelisternas berättelser om vad som hände på påskdagen):
Herren Sebaot skall på detta berg hålla gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter och starkt vin, med feta, mustiga rätter och starkt, klar...

Fredrik Lignell
Vem är han?
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/vem-ar-han-del-4-herrarnas-herre-harskaren-over-jordens-kungar-arh60
Ef 1:18-23
Paulus skriver till kristna i Efesos, en av antikens stora städer. Här lever en församling i minoritet i en kultur präglad av frågor som rör makt. Efesos var ett politiskt maktcentra. Här etablerade kejsaren i Rom en hub där hans makt visades upp. Efesos var också ett religiöst maktcentra. Det är in i denna smältdegel av olika intressen och maktkamper Paulus skriver sitt brev. Han gör som på flera andra ställen: Han målar Jesus så vackert det bara är möjligt.
Det är urkyrkans absoluta uppfattning att maktbalansen ändrades totalt när Jesus dog och uppstod. Jesus är inte endast Herre över församlingen eller “mitt liv”, utan också över allting annat.
Den uppståndne Jesus från Nasaret är krönt med all makt. Han står högst i rang i hela kosmos, över alla andemakter och demoner, över allt mörker och elände. De krafter som försöker dra människan i fördärvet är besegrade och överträffade av snickarsonen från Nasaret. Men också över alla jordiska herrar och makthavare. Att bekänna Jesus som herre är därför att säga ja till Honom, men också — när lojaliteterna blir en konflikt — att säga nej till andra kungar och herrar.
Så vi gör inte Jesus till Herre, utan upptäcker och brister ut att Han varit det sedan uppståndelsens morgon.
Fil 2:7b-11
Alla knän ska böjas, i himlen, på jorden och under jorden!
När Johannes inleder sin bok Uppenbarelseboken framträder Jesus återigen som den främste, den med reell makt. Han är det trovärdiga vittnet, förstfödd från de döda och härskaren över jordens kungar (Upp 1:5).
Jesus och Pontius Pilatus. Pilatus sitter där med hela den romerska makten i ryggen. Tänk dig en kringvandrande predikant utan resurser med tolv kompisar som går från by till by. De bor i ett land stort som Småland och reser aldrig därifrån. Predikanten skriver inga egna böcker, och nu är han tillfångatagen och kedjad. Han står med bakbundna händer inför en härskare med obegränsat med resurser och säger: "Du har ingen makt som du inte fått av mig."
Antingen är det en fars, ett skämt, eller också ser Jesus något ingen annan ser.
Upp. 19:11-16
På palmsöndagen red Jesus in i Jerusalem på en åsna. Åsnan är tecknet på fred och frid. Han kom som en fridens furste. Nu, i Upp 19, kommer Jesus ridande på en häst. För samtida läsare var det en tydlig bild av en krigare.
Han kallas ”Trovärdig och sann”. Samtidigt är det ingen som känner hans namn. Det är ett sätt att säga: han står inte under någon annans kontroll. Han ägs inte av någon annan.
Jesus kommer rustad till strid, men det utspelas aldrig någon egentlig strid i texten. Varför är det så? Jesus har redan vunnit seger. Hela NT påminner gång på gång att det skedde då Jesus dog på korset. ”Han avväpnade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem genom Kristus.” (Kol. 2:15)
Jesus ger sig inte in i en strid med ondskan som liknar en boxningsring. Han kommer som den som redan segrat. Nu ska domen förverkligas, vilket också sker.
Hans mantel är redan när han rider ut doppad i blod. En Gud som är allsmäktig och sitter oberörd i himlarymderna, men saknar medkänsla och barmhärtighet är i själva verket impotent. Kungars Kung har sitt eget blod på kläderna. Det är smärtornas man som sitter på tronen.
Han är herrarnas Herre, alltså den som står över alla jordiska makthavare. Som herrarnas Herre ska han göra slut all ondska och alla makter, dessa som redan är besegrade genom hans död på korset (Upp 17:14) Varje övergrepp, varje gränslös makthavare, allt ska en dag vägas i Jesu händer. Alla som har getts makt ska se Herrarnas Herre i ögonen — Han som...

Fredrik Lignell
Vem är han?
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/vem-ar-han-del-3-den-forste-och-den-siste-arbfc
Jes 44:6
Gud är den förste — det finns ingen och inget före Honom. Han är evig och har alltid funnits. Han är också den siste. Det kommer ingen efter Honom.
Upp 1:8
Här har vi än en gång den förste och den siste. Gud är inte först i tiden, utan står utanför tiden, han har alltid funnits.
Och så säger han: Jag är han som är, som var och som kommer. Det kommer från en tidigare berättelse, där Gud presenterar sig som JAG ÄR. Jag är den jag är, säger Gud till Mose. Jag är nu, men jag är också då (jag var) och jag är sedan (jag kommer). Han är obeskrivlig. Han är.
Upp 1:17-18
Innan har Gud Fader kallats den förste och den siste. Nu säger Jesus att han är den förste och den siste. Vad betyder det? I Jesaja bok läste vi ju att Gud är ojämförlig.
Det är Gud som varit på jorden, som varit människa och gått i våra skor. Gud vet hur du har det, hur det är att vara människa. Men han inte bara vet, han är den som bär hela universum i händerna. Hur långt bak vi än färdas ser vi in i Jesu ögon, och hur långt fram vi än når ser vi fortfarande in i Jesu ögon. Ännu senare i Upp säger Jesus så här om sig själv. (Notera att han säger samma sak, fast på tre olika sätt):
Upp 22:13
--------------------
För samtal
Det sägs ofta i kyrkor att Gud gått i våra skor. Ge några exempel från Jesusberättelsen på när det blir tydligt att Jesus delat all vår mänsklighet.
Hjälper det att fundera över att Gud varit människa? Varför/varför inte?
Gud bär tiden och hela universum i sina händer, sades det i dagens predikan. Samtala om vad det kan betyda, och vad det väcker för tröst och hopp, men också vad det väcker för eventuella frågor.

Fredrik Lignell
Vem är han?
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/vem-ar-han-del-2-det-trovardiga-vittnet-forstfodd-fran-det-doda-arh76
I vår iver att förklara och göra Jesus begriplig har vi ibland gått för långt. Om allt handlar om vänster hjärnhalva, om begriplighet och logik, missar vi somligt. Det är noterbart att NT:s författare gång på gång blir poetiska när det ska beskriva Jesus, ja hela Treenigheten. Inte för att flumma till det, utan för att orden inte räcker till, och för att logiken bär på så många begränsningar.
Kol 1:13-20
Upp 1:4-6
Det trovärdiga vittnet
I GT kallas först Adam och Eva att vittna om vem Gud är. De är Guds avbild, och tanken är att de bär den bilden ut i världen, att de representerar Skaparens vilja och skönhet.
Det spricker, då bilden dras i smutsen. Avbilden finns kvar, men blir uppblandad med synd, skam, främlingskap, rädsla och bortvändhet. Adam och Eva kan inte längre vara Guds vittnen.
Ps 89:36-38
En profetisk psalm om den kommande Messias. Längtan genom GT är att Gud ska upprätta ett nytt vittne — trovärdigt i allt. Nu påstår Johannes att det har skett: Den Jesus han käkat med, vandrat genom Galileen med, sovit i båten ihop med, och som han nu möter förhärligad i början av Uppenbarelseboken är det trovärdiga vittnet, den gestalt som världen väntat på, och som gör det som Adam och Eva inte klararde.
Förstfödd från de döda
Både Paulus (Kol 1) och Johannes (Upp 1) påstår att Jesus är den förstfödde från de döda. Jesus är Guds förstfödde, som i högst i rang. I GT är förstfödslorätten superviktig. Jesus har därmed platsen närmast Gud Fader i makt och ära.
Vi läser ytterligare i Ps 89 om vem som ska komma:
Ps 89:25-30, 49
Psalmisten frågar sig: ”Vem räddar sitt liv undan dödsrikets makt?” Svaret får vi i Kol 1 och i Upp 1. I GT:s löften om en kommande Messias bär denne titeln förstfödd som ett tecken på makt och härlighet. Jesus är förstfödd från de döda.
Men vad innebär det? Jesus är ju inte den förste som uppstått. Detta är något annat. Jesus uppstår inte som Änkans son eller Lasaros gör (uppväckt för att så småningom dö en andra gång), utan Jesus uppstår i härlighet för att aldrig mera dö. Världen har aldrig skådat något som liknar den uppståndne Jesu kropp. Jesus är förstfödd som i först i den nya skapelsen.
--------
Vi har alla döden framför oss, men Jesus sitter i himlen som den förste som lämnat döden bakom sig!
--------
1 Kor 15:20-22
”...den förste av de avlidna.” Ordagrant: som en förstlingsfrukt. En förstlingsfrukt var den första delen av skörden som man skulle ge till Gud som ett tecken på att hela skörden egentligen tillhörde Honom. Gud har skördat en enda person från döden, och håller upp honom inför alla rädda, kämpande, döende människor: Den förstfödde från de döda är ett tecken på att det nya livet ska drabba hela tillvaron: En dag ska Guds härlighet genomsyra allt. Den förstfödde från de döda är grundaren av den nya mänskligheten. Nu lever den gamla och den nya mänskligheten sida vid sida, men en dag ska kraften, uppståndelsen, livet bryta fram fullständigt! Jesus kliver ut ur den lånade graven och hela världen startar om. Den yttersta tiden är inledd, Jesus, det trovärdiga vittnet, förstfödd från de döda, är uppstånden och sitter i himlen!
1 Kor. 15:35-38, 42-43, 49
Vi blir en avbild av Jesu himmelska uppståndelsekropp. Han är förstfödd, och vi kommer sedan. Vår kropp sås som ett frö när vi dör, och vi ska få en ny kropp.
Paulus påstår, till skillnad från judiska och grekiska idéer, att kroppen uppstår till härlighet. Den kommer att övertrumfa den gamla kroppen ungefär som trädet övertrumfar d...

Eva-Marie Hultberg
Vem är han?
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/vem-ar-han-del-1-den-osynlige-gudens-avbild-arc8d
Kol 1:15-20
Låt oss granska beskrivningarna i vers 15 och 16:
Han är den osynlige Gudens avbild,
Det här beskrivs också i Hebr 1 och vers 3 ”Jesus är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen”. Läser man sammanhanget, vers 1–4 så är det ganska parallellt med våra versar idag. Det är också detta som beskrivs som Jesus´ uppdrag – att visa oss vem Fadern är, att vara vägen till Fadern. Gud Fader i himlen är osynlig, men nu har vi kunnat se honom genom Jesus.
den förstfödde i hela skapelsen,
Jesus finns före allt. När det talas om Jesus som den förstfödde i hela skapelsen (1:15) skall det inte uppfattas som om han är skapad först, Han är inte skapad alls. Han finns före allt. Förstfödd handlar inte bara om tid, utan också om rang, om ställning. Han är alltså ”överhögheten över allt skapat”. Precis som Fadern, står också Sonen utanför skapelsen i meningen att de inte är skapade, utan eviga.
ty i honom skapades allt i himlen och på jorden,
synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter;
allt är skapat genom honom och till honom.
Han finns före allting, och allting hålls samman i honom.
Jesus finns inte bara före skapelsen, han är medskaparen av hela skapelsen, hela tillvaron, både det som syns och det som inte syns.
Himalaya, ljusets hastighet, Marianergraven, klorofyll och fotosyntes, men också änglar och allt osynligt. Paulus beskriver honom som att han är skapelsens ursprung, den som allt detta kommit till utifrån, och han är också alltings mål. Att allt är skapat för att ära Jesus.
På det sättet är Jesus början – ursprunget och upphovet till allt – och slutet – centrum för allt, den som bär upp allt, målet för allt, den för vars skull allting existerar.
Paulus får anledning i flera av sina brev att förklara vem Jesus är och vad hans evangelium betyder… det är oftast på en viss förekommen anledning… och den anledningen är att man i olika sammanhang ställt annat i vägen för Jesus. Att han inte längre är i centrum
I Kolossai smög det sig in olika föreställningar som gjorde att Jesus kom i bakgrunden och sikten skymdes av andra läror och betoningar. Paulus målar därför Jesus så tydligt han kan för de kristna i Kolossai.
Vi behöver alla fästa blicken på Jesus. Läsa Bibelns ord om honom. Tillbe honom. Följa honom. Tala med honom.
Även för oss hamnar saker i vägen. Siktlinjen blockeras. Fokuset flyttas. Blicken fladdrar. Andra röster hörs tydligare.
Tänk om de här veckorna, som också är fastan - tiden före påsk, kunde få vara en tid för att på ett särskilt sätt rikta blicken rätt. Styra undan sådant som gör blicken grumlig. Sådant som stör fokus. Eller sluta lyssna på röster som säger andra och motstridiga saker. Sådant som får oss att sätta andra och annat på den platsen som Jesus skulle ha.
------------------------
För samtal och egen reflektion:
Vad står i vägen för oss idag? Vad har hamnat i blickfånget istället för Jesus? Som enskilda, eller som församling, eller kanske i cellgruppen?
Finns det tillfällen när vi står i vägen för någon annans möjlighet att få syn på honom?
Hur kan ni i cellgruppen på ett särskilt sätt under fastan hjälpas åt för att Jesus ska få bli vårt centrum ännu tydligare?
Testa att skriva ner en egen beskrivning av Jesus, en tillbedjanstext, en dikt, en lista på hans egenskaper!

Fredrik Lignell
Ett barn har fötts
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/ett-barn-har-fotts-del-4-fridsfursten-arb5g
Hela scenen har med krig att göra: Nöd, mörker, ångestens natt står det i slutet på kapitlet innan. Förtryckarens piska, stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod. In i brutaliteten, våldet, blodet och döden sänder Gud någon. Det är inte en armé, inte en flygattack, inte ens en ensam soldat, utan ett barn. Bland alla namn barnet har finns namnet Frids- eller fredsfursten.
=== Shalom ===
I svenskan gör vi åtskillnad mellan fred och frid. Detta krånglar till det för oss, då vi ges en möjlighet att bedra oss själva: Vi tror att man kan ha frid med Gud och frid i hjärtat, men inte leva i och verka för fred med människor.
På hebreiska används naturligtvis ordet SHALOM. Ordet är ett av hela Skriftens huvudbegrepp. Hel, oskadd, sund. Guds fullkomlighet. När juden önskar någon Shalom, då innefattar det allt detta, samt välgång och frid/fred med både Gud och människor.
Ps 85:9-14
Här får vi ett koncentrat av Shalombegreppet. Allt detta finns i hebreiskans ord.
En av de s.k. småprofeterna, Mika, skådar in i framtiden och säger: ”Herren ska lära oss sina vägar, hans stigar vill vi följa. Folkslagen skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Aldrig mer ska det övas för krig.” (Kap 4)
Endast månader innan Messias verkligen föds som ett barn, fylls Johannes Döparens pappa Sakarias av Helig Ande och profeterar:
Luk 1:78b-79
När Jesus sedan föds sjunger änglarna: Fred på jorden!
I urkyrkan var militärt våld en otänkbarhet. På 300-talet när kejsar Konstantin gör kristen tro till statsreligion, då går den kristna kyrkan på två generationer från att, i slutet av 200-talet, ha varit svårt förföljd till att alliera sig med makten och förfölja andra.
Då äger en magisk förvandling rum. Man lyckas med konststycket att separera Jesus från hans undervisning och idéer. Vi tillber Jesus, men vi lyssnar inte på vad Han säger.
Men att göra något i Jesu namn är att göra det i Jesu anda.
=== De två rikena ===
Två riken framträder i Bibeln:
Guds rike — Där Jesus är. Där Jesus får bestämma. Där hans vilja sker fullt ut.
Världen — Gudsrikets motsats. Inte den skapade världen, utan snarare en makt som styr utanför Guds rike. Bibeln säger att världen är i den Ondes våld. Världen är Djävulens domän, där han regerar.
Man kan avgöra ett rikes väsen på de metoder som används.
I världen utövar man makt över människor, men inte i Guds rike.
I världen hugger man av någons öra, men i Guds rike helar man samma öra, och sätter tillbaks det på den fiende som arresterar Gudsrikets kung.
I världen/imperiet används makt, våld och härskartekniker. Guds rike uttrycks i tjänande, korsets väg och att lägga ner sitt liv. Därför kan svärdets metod aldrig gestalta korsets Kung.
Greg Boyd: ”När Gud spänner sin allsmäktiga muskel, då ser det inte ut som Rambo eller Terminator — det ser ut som Golgata!”
Tre (något förenklade) argument jag hör för ickevåld:
Människan vill innerst inne väl. Låt oss hålla sams.
Icke-våld fungerar och är effektivt.
Icke-våldets och fredens väg är kanske inte effektivast, men vi går den vägen för att vår Mästare gjorde det.
Personligen lutar jag starkt åt alt tre.
Så vad ska vi höra i talet om Shalomfursten?
Dels finns här en kallelse till efterföljelse. Vi har tagits upp i Jesu rike, präglat av tjänande, försoning och ett romerskt kors. Samtalet om vad det innebär när det gäller ödmjukhet, tjänande, fiendekärlek, krig, konflikter och nationalism behöver leva.
Här finns också källan till den djupaste tröst...

Eva-Marie Hultberg
Ett barn har fötts
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/ett-barn-har-fotts-del-3-evig-fader-ara99
Vad betyder det för dig och mig att när Gud föds som människa in i vår värld, när Jesus kommer till oss, så får han namnet Evig Fader? Och hur kan det vara ett hopp för vår värld, nu och för vår framtid? Vad säger det dig och mig och vår värld att barnet – Jesus - är Evig Fader?
1: Evig
Vi som ofta hör om Gud, eller ofta är på gudstjänst och t ex sjunger om Gud, vi är så vana vid att använda ordet evig, så att vi kanske inte tänker på storheten i det ordet. Och det blir kanske mest ett slags tidsbegrepp. Evig tid – tid som aldrig tar slut. Evigt liv – liv som aldrig tar slut. Underbart i sig.
Men att det används som egenskap på någon, på Gud, och på det här barnet som ska födas. Att Jesus är evig. Att vår Himmelske Fader är evig – det är ngt mer än en tidsangivelse.
Det betyder att allt det han är, inte förändras, och att han aldrig försvinner, eller ruckas på eller plötsligt visar sig vara något annat eller någon annan. Det betyder både att han fanns före allt och att han finns utan slut. Att han inte kan vara olika mkt kärlek, allt utifrån dagsform, eller att något av hans godhet liksom kan rinna ut i sanden.
Han blir inte dement, eller åldrad, eller svag. Han kan inte bli personlighetsförändrad.
Han utvecklas inte och blir en annan personlighet. Han är evig.
Evig som i pålitlig, som i bergfast, likadan, omöjlig att välta omkull, eller manipulera bort, slita ut, eller förbruka. Han är evig.
2: Fader
I Bibeln sägs det en del vackra saker om honom…
I Efesierbrevet 3:14-15 ska Paulus be för församlingen och han brister ut i ”Därför vill jag falla på knä inför Fadern, efter vilket allt vad fader heter, i himlen och på jorden, har sitt namn.”
Han som kallas Evig Fader är själva prototypen för den perfekta pappan, han är den första, och han är helt utan begränsningar eller brister.
I Matt 10:29-31 står det: ”Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Och på er är t o m hårstråna räknade. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar.”
Vår evige Fader ser på oss, på dig, med så mycket kärlek, ditt värde är oändligt i hans ögon, oavsett vad någon människa säger om dig. Ingen detalj i ditt liv är ointressant för honom.
I Lukas kapitel 15 berättar Jesus liknelsen om Den förlorade sonen – vad berättar den berättelsen om Fadern?
Jo, att Fadern, alltså Gud Fader är en älskande, väntande, förlåtande, saknande pappa, med famnen öppen för varje barn som kommer hem, alldeles oavsett vad som hänt under bortavaron och alldeles oavsett hur sonen i det här fallet behandlat sin far.
Var barmhärtig så som er fader är barmhärtig. Luk 6:36
Var fullkomliga så som er fader i himlen är fullkomlig. Matt 5:48
I Ef 4:5-6 talar Paulus om enheten i kyrkan men kan inte låta bli att brista ut i hurdan Gud Fader är… En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas Fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.
Er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. Matt 6:8
Vår evige Fader, förutom att han är evig, dvs pålitlig, bergfast, likadan, omöjlig att välta omkull, eller manipulera bort, eller förbruka, vår Fader står över allt, är fullkomlig, väntar, älskar, förlåter, vet vad vi behöver, är barmhärtig. Och ännu mer. Han är facit, själva prototypen för hur en förälder ska vara.
3: Ett hem hos Gud
En av de vackraste tankar som har att göra med föräldrar, och då också vår evige Fader är att det är så nära sammank...