Tullbrokyrkan vill vara en församling som genomsyrar världen med hopp. Vi finns till för att göra Jesus Kristus känd, trodd och efterföljd. Vi hoppas att du ska bli uppmuntrad av våran podd!
Den kanske allra starkaste kraften och motivatorn som finns här i världen är kärlek. Få saker kan mäta sig med den. När någon älskar dig så ger det både hopp och kraft. Och när någon avvisar eller förkastar dig, då kan det vara förödande.
Neurologen och författaren Viktor Frankl, som föddes I början på 1900-talet, deporterades till totalt fyra olika koncentrationsläger och under de nästan 3 år som han satt fången förlorade han både sin fru och sina föräldrar. Under denna tid samlade han sina anteckningar och i dom skrev han bland annat att
”Kärlek är det ultimata och högsta målet som man kan sträva efter.”
Just på den plats där mänskligheten sjönk som lägst, där hatet riktades mot Frankl och det judiska folket, just där kärleken saknades blev den också som tydligast.
Men även om människans kärlek är underbar så är Guds kärlek långt mäktigare. För Guds Fadershjärta och kärlek är den mäktigaste kraften till förvandling i hela universum. Och det handlar min predikan om idag!
Häromdagen satt jag och bläddrade igenom en del tidningar på nätet och då fick jag syn på en artikel med rubriken ”Fem anledningar till att känna hopp inför 2021”. Dagarna innan nyårsafton tyckte jag att den där rubriken lät riktigt intressant. För vem av oss längtar inte efter att få känna lite hopp efter 2020 och ett snart år med covid-19? Men vad finns det egentligen för anledningar till att känna hopp inför dethär nya året?
För en dryg månad sedan när jag predikade om att Jesus vill fylla oss var och en med hopp, så citerade jag forskaren och läkaren Harold Wolfe som ville ta reda på hur det kommer sig att vissa människor klarar svåra situationer bättre än andra. Å hans forskning vittnade om en avgörande faktor som Wolfe själv beskriver såhär;
”När en man har hopp klarar han att bära oerhörda bördor och grym bestraffning. Men när hoppet är ute faller människan sönder, känslomässigt, fysiskt och andligt.”
När du och jag vet att det faktiskt finns ett ljus i tunneln, att det kommer bli bättre, då ger vi inte upp lika lätt, för vi vet att det är värt att kämpa lite till. Några som fick uppleva precis just det ska vi läsa om nu, för idag vill jag ta dig med till en text i Jeremia bok.
Har du någonsin funderat på vad du kommer lämna efter dig, den dag när ditt liv tar slut här på jorden? Vad kommer ditt arv att vara? Å låt mig nu vara jättetydlig med att jag inte är på väg att ge samma uppmaning som för det mesta brukade finnas med i en liten ruta i programbladet, i kyrkan där jag växte upp. Där brukade det stå:”Tänk på församlingen när du skriver ditt testamente.” :-) Jag syftar alltså inte på ditt materiella arv utan något långt mycket viktigare. Nämligen ditt eftermäle.
Nu för tiden är det bara 1 av 5 svenskar som har ett testamente som beskriver hur man vill att sina ägodelar och tillgångar ska fördelas efter sin död. I dagens Bibeltext så är det som om Jesus ger oss ett slags muntligt testamente. Men det han testamenterade var inte materiella saker utan något som inte kan köpas för pengar. Nämligen frid. En frid som kommer av vetskapen om att ha blivit benådad och frikänd av Gud.
Jag skulle tro att en del av er minns denhär låten från 1988. ”Dont worry, be happy” spelades in av Bobby McFerrin 1988 och spelades runt om i mest hela världen. Den fick priset som årets låt och årets skiva på Grammy galan 1989. Den välkända refrängen innehåller uppmaningen: ”Var inte orolig, var glad” och till en början kan det ju verka lite glättigt och än mer så när man såg musikvideon eller skivomslaget med små gula smileygubbar.
Idag på andra advent handlar min predikan om just glädje - för Jesus längtar efter och vill fylla dig med glädje!
Märkligt nog så påminner faktiskt McFerrins strof och uppmaning en hel del om Nya Testamentet. För gång på gång så återkommer ungefär samma uppmaning i både evangelierna och breven. Som ett imperativ, en uppmaning till oss som är Jesus lärjungar.
Ett sådant exempel hittar vi i Filipperbevets 4:e kapitel. Så om du har en Bibel så får du gärna leta fram Filipperbrevet kapitel 4 och vers 4.
Under söndagarna fram till jul så ska vi ägna tid åt att ta reda på vad Jesus längtar efter och vill göra för oss var och en. På hemsidan finns det en bibelläsningsplan som jag vill uppmuntra dig att ladda ner och använda under dom kommande veckorna. Den är tänkt att ge lite extra fördjupning till söndagens förkunnelse. På kyrkans hemsida kommer du även kunna lyssna på predikan i efterhand och ta del av frågor för egen reflektion, samtal hemma runt matbordet eller i smågruppen samt bön.
Ämnena som vi kommer ta upp under kommande veckor är saker som dom allra flesta av oss kan längta efter som hopp, glädje, ljus och frid. Fyra högaktuella teman inte minst med tanke på den pandemi som vi just nu befinner oss mitt i.
Å just idag på den första söndagen i advent handlar det alltså om hopp och titeln på min predikan idag är att ”Jesus vill ge dig hopp”.
För 8 veckor sedan inledde vi våran resa som har tagit oss genom Jesus brev till några olika församlingar i vår tids västra Turkiet och idag ska vi läsa det allra sista brevet som adresserades till församlingen i staden Laodicea.
Texten är hämtad från Uppenbarelseboken 3 vers 14-22. Den kommer upp på skärmen alldeles strax men jag vill verkligen uppmuntra dig att leta upp en Bibel och följa med på egen hand. Då är det så mycket enklare att ta in och minnas texten.
Laodicea var en av dåtidens allra rikaste städer i regionen kring medelhavet, mycket på grund av att den funkade som ett slags finansiellt centrum. Dessutom hade man insett att det fanns stora pengar att tjäna på att föda upp en viss typ av får vars ull kunde användas för att göra exklusiva tyger och dessutom var det många som sökte sig till staden för att utbilda sig inom läkekonsten. Bland annat tillverkade och sålde man en speciell öron- och ögonsalva som var en viktig inkomstkälla. Så Laodiceas invånare var extremt välbärgade och framgångsrika - i alla fall i mänskliga mått mätt.
Och stolta och oberoende. För omkring år 60 drabbades staden hårt av en kraftig jordbävning. Men mentaliteten hos befolkningen gjorde att man till och med tackade nej till hjälp från Rom för att kunna bygga upp sin stad på nytt.
I måndags när jag hade min lediga dag tog jag med Harald på en utflykt ner till Halmstad och åkte bland annat förbi regementsområdet för första gången på nästan 25 år. Det väckte förstås en massa minnen till liv från tiden på Lv 6. Ett av dom där minnena utspelade sig en sommardag på ett skjutfält när befälen hade bestämt sig för att dom skulle drilla oss i att sätta upp tält. Solen gassade och alla tyckte inte att den där utmaningen var jättekul men kanske var det scouten i mig som tyckte att det där var ganska kul. Jag minns inte hur många omgångar vi körde eller hur många timmar vi höll på att resa och riva dom där gamla armétälten men ju längre dagen gick desto tydligare blev det att vi människor, vi har väldigt olika sätt att hanterar utmaningar på.
Vi möter dom hela tiden.
Vissa antar vi och andra slipper vi helst.
En del av oss ger upp innan vi har börjat och andra blir taggade att kavla upp ärmarna och anta utmaningen.
En del utmaningar är en nödvändig del av livet och andra är mer av frestelser som vi gör bäst i att hålla oss borta ifrån.
I dag när vi fortsätter gudstjänstserien som handlar om Jesus brev till sju församlingar i Uppenbarelseboken så handlar det om Brevet till Filadelfia och mellan raderna så anar vi en utmaning till kyrkan i Filadelfia.
