Undervisning med Fredrik Lignell, 310 avsnitt

Fredrik Lignell
I befintligt skick
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/del-4-om-konsten-att-inte-fly-ar94d
När livet inte blev som jag tänkt smakar vi på frestelsen att fly. Vi lever i en tid där otillfredsställelsen upphöjts till ideal. Den som är tillfreds eller förnöjsam har tappat stinget, förlorat drivet. Risken är då att vi aldrig är riktigt närvarande i de liv vi fått, utan ständigt dövar oss med alla möjliga flyktmekanismer. Och ingen tid har erbjudit så många möjligheter att fly som vår.
Paulus lever i en tid i antiken där en särskild världsbild börjar spira. Den griper inte tag om kyrkan förrän efter Paulus, men börjar skönjas. Det är en grekisk idé om människan, om världen och om Gud. Den går förenklat ut på att allt upphöjt är distanserat från jorden, från det skapade, från det mänskliga och finns högre upp, i en annan sfär, en högre andlighet, högre uppenbarelser, högre kunskap.
Paulus rör sig i motsatt riktning. Lyssna:
Ef 3:14-21
Stå fast.. Var rotad…
Den djupare andligheten finns inte någon annanstans, utan precis där människan är satt. Vi borrar i Guds godhet och kärlek för att finna friheten.
Ofta gör vi tvärtom. Vi väntar på ”the next big thing” både i våra liv och i kyrkan, vilket riskerar att bli ett direkt hot mot vårt rotsystem.
Vi har upphöjt flykten till en konstart. Kickar, förströelse, arbete, andlighet, en annan kyrka än den jag får dras med, en annan familj, andra arbetskamrater, andra omständigheter, annan stad… Flykten är inte nödvändigtvis geografisk eller konkret, utan smygande och abstrakt. Uthålligheten handlar då om att gå med Gud, tro på Honom och lita på hans trofasthet när allt talar för motsatsen.
Hur rotas vi i Jesus?
På 500-talet lever en man i Italien som heter Benedictus. Han formade en så kallad klosterregel som syftade till att hjälpa människor att följa Jesus i en turbulent tid av politiskt kaos och stora förändringar. Benedictus varnar för en grupp människor i hans samtid som beskrivs så här:
”Livet igenom drar de från land till land och stannar som gäster tre eller fyra dagar i olika kloster. De är alltid på vandring och aldrig bofasta, slavar under sina egna önskningar.”
Hör du hur detta beskriver också vår tid? Regeln består av tre principer, en av dem kallar Benedictus för stabilitas. Här finns en inbjudan till att stanna kvar och sluta jaga, sluta fly. För att det ska kunna ske behöver vi tillit. Vi behöver våga tro att Gud vill oss väl och finns i de liv som blev våra.
När Paulus talar om att rotas i Guds kärlek blir det uppenbart: Om man jagar runt som en galning utvecklas inga rötter. Flykten är en av uthållighetens främsta fiender.
Det finns en paradox i att sträcka sig efter Kristus – ett gott ideal och en gudagiven längtan – och samtidigt inte jaga på världens vis. Jag behöver, i samtal med Gud och med någon förtrogen, urskilja vad som är flykt och vad som är en djupare längtan Gud lagt ner.
Fortsätt falla i Guds händer. Våga tro att något sker när du uthålligt stannar kvar istället för att fly. Det är där, i din stabilitas, som rötterna sakta söker sig nedåt och tron mer och mer blir en kärlek. Ju mer du och jag rotas i Guds kärlek, i att vår djupaste identitet inte handlar om jobbet, framgångarna, prylarna, bostadskarriären… desto mindre benägna blir vi att fly.
--------------------------
För samtal:
Känner ni igen er i teckningen av en rotlös kultur präglad av flykt? Kan ni ge ytterligare exempel på hur det lockar oss bort från rötterna?
Vad skulle ett liv präglat av stabilitas kunna innebära för er? Tänk inte för stora förändringar, då är det stor risk att inget blir av.
Hur kan vi röra oss mot att allt mer rotas i Jesus och finna vår identitet i Guds kärlek?

Fredrik Lignell
I befintligt skick
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/del-2-att-forsonas-med-det-liv-jag-fatt-arb9g
Mose har växt upp vid faraos hov, men varit tvungen att fly då han slagit ihjäl en egyptier som plågat en judisk man. Han kommer till Midjan, där han slår sig ner, gifter sig och lever ett liv som fåraherde. Guds kallelse når honom genom den brinnande busken, och uppdraget är att återvända till världshärskaren i Egypten och beordra honom att släppa Israels folk.
Mose drabbas av tvivel 2 Mos 4:1-2
Gud frågar: Vad har du? Gång på gång ser vi detta i bibeltexterna: Gud kallar människor för särskilda uppdrag, och det han använder är det man har i händerna. Gud gör något med det som finns. Detta är evangeliets grundton. Gud kommer till världen så som den ser ut. Han använder sig av det mänskliga, och verkar svårt förtjust i det vardagliga.
Vi tenderar att uppehålla oss vid det som inte finns: Jag har inga resurser, jag är född i ”fel familj”, jag har inget läshuvud, jag saknar pengar eller tänk om jag bara fått vara frisk ... Allt detta kan vara sant. Men inkarnationen (att Gud blivit människa) lär oss att bristen på tillgångar och begåvningar till sist inte verkar avgöra vad det blir av ett liv. Gud kommer till oss och frågar: Vad har du i handen? Han kommer till världen, och han kommer till människan, i befintligt skick.
För Moses del var det en stav. Den representerade hela hans liv. Den berättade om hans flykt, den avslöjade hans yrkesliv och den var på sätt och vis en garant för hans försörjning. Vad har du i handen, Mose? Lägg ner staven. När han gör det blir den till en orm, och när han tar upp den igen blir den åter till en stav. Använd det du har i handen, Mose, så ska Gud gå med dig. Det kräver en del att lägga ner sin stav inför Gud, och när Mose gör det släpper han kontrollen. Han lägger ner sitt levebröd, sin framtid och sin trygghet på den heliga marken.
Problemet är att Mose ändå inte tycker sig ha vad som krävs. Gud kallar honom att leda ett folk på kanske två miljoner människor, och Mose tänker att det mest avgörande för att lyckas med det saknas. Mose är nämligen ingen stor talare. Ett samtal mellan Gud och Mose äger rum där Mose för frågan på tal.
2 Mos 4:10
En djup hemlighet i frågan om hur Gud handlar i vår svaghet är insprängd i Mose bön: ”... inte heller sedan du talat till mig.” Han har kvar sin stamning eller blygsel eller vad det nu är. Gud har talat, uppdraget är minst sagt överväldigande, och Moses begränsning består. Det låter kanske tufft, men är egentligen djupt trösterikt. Allt det som är Moses liv fram till den här punkten blir landningsbanan för vad Gud vill göra i och genom honom. Gud kunde verka genom fogliga änglar som aldrig syndat och som aldrig lidit nöd. Men han väljer brustna människor som kanaler, för det är genom oss som själva gjort erfarenheten som evangeliet om upprättelse, nåd och nya chanser bäst förmedlas.
När du tänker att livet farit hårt fram med dig, att det kantats av smärta, förluster och motvind, då smyger sig lätt en tanke på: Jag är diskvalificerad. Det går inte att göra något vettigt med mitt liv som är så brustet, som är så märkt av misslyckanden och elände. Fel familj, fel utbildning, blev inte gift/blev gift, sjukdom, åldrande...
Gud äger ensam förmågan att ta våra liv med skavanker, smärta och motgångar och göra något av det som hjälper andra och ärar honom. Ibland har vi fokuserat på de förändrade omständigheterna på ett sätt som inte blir bra.
Ibland gör han en sorts mirakel där skadan helas, och ibland gör han en annan sorts mirakel där skadan används.
Silver och guld har jag inte, säger apostlarna när de möter den lame mannen i Jerusalem (Apg 3). Tänk om Petrus och Johannes haft rejält med stå...

Fredrik Lignell
Kallad
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/del-4-kallelsens-pris-ar795
Luk 18:18-30
I Luk kap 10 frågar en annan man Jesus hur han ska nå evigt liv. Den mannen försöker sätta dit Jesus och visa sig på den religiösa styva linan. Här uppfattar vi en annan ton. Mannen frågar för att han genuint vill veta: Hur är det egentligen med min själ?
Jesus svarar, som i kap 10, med att hänvisa till budorden, och mannen hävdar att han hållit buden.
Ett fattas, säger Jesus.
I Markus version av det här mötet står det: ”Jesus såg på mannen med kärlek och sade…” Avgörande. Jesus strör inte radikala oneliners omkring sig för sakens skull. Mannen har aldrig fått en större utmaning, men den kommer ur den djupaste barmhärtighet och den varmaste blick.
Men mannen går bedrövad bort.
Patrik Hagman skriver i sin fina bok Riket inom räckhåll om den här bedrövelsen:
”Det är en stark känsla. Han blev inte förolämpad för att Jesus kritiserade hans rikedom eller frustrerad för att kravet var så hårt. Bedrövad blir man när något gör ont att höra för att man vet att det är sant, men inte vet hur man ska kunna göra något åt det […] Mannen vill verkligen vara god, han vill göra det som är rätt. Men så finns detta enda som han trots allt inte är villig att ge upp.”
Jesus springer inte efter och sänker kraven. Varför? Därför att målet är människans frihet. Banden som håller en människa tillbaks behöver klippas av.
Vi är snabba att läsa denna text och säga: Det gäller inte alla! Sant. Varje människa i Bibeln med ekonomiska resurser får inte samma uppmaning. Men kanske måste vi stanna upp en stund och motstå våra blixtsnabba reflexer: Tänk om han kallar just mig till detta? Det gäller inte alla, men det gäller några. Och på olika områden gäller det på sätt och vis alla.
Matt 5:29-30
Denna text ska naturligtvis inte läsas bokstavligt, men här finns ändå en grundinställning: Ingenting får hindra, tynga, fresta eller stjäla fokus så mycket att jag driver bort från Jesus. Vad finns det jag behöver kapa/stänga i livet för att det binder, tynger eller hindrar det Gud vill med mig?
Hebr. 12:1
Folkbibeln: "När vi nu har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss."
Ibland frågar någon oss pastorer: Är detta verkligen synd? En viktig fråga. Men en kompletterande fråga kan vara: Tynger det? Kan det vara så att somligt vi lastar livet med inte faller under kategorin synd, men ändå borde läggas av?
För somliga är inte prylarna, ägandet eller bekymren det som hela tiden söker äga min själ, utan kanske intrycken, medierna, rösterna. Ett sätt att riva ut sitt öga är att sätta en tidsgräns på de sociala medierna. Enkelt åtgärdat. För andra är det snarare tempot och rastlösheten, eller kraven, som måste beskäras.
En människa behöver fundera över sina ja och sina nej. I vår tid är ett nej smått outhärdligt, då vår kultur ständigt lovar att man kan ha kakan och ändå tugga i sig den. Vi avskyr att avstå, och vi övar oss sällan. Den kristna fastan handlar om att hjälpa oss med dessa krafter. Vi säger inte nej till dåliga saker i fastan, utan till det som är både gott och rimligt – allt för att få hjälp att säga ett djupare ja till det som är omistligt.
1 Petr 4:7
Petrus skriver inte, som man skulle kunna tro, tvärtom: Be så att ni kan vara samlade och nyktra. Detta röjer en viktig insikt som är avgörande att få syn på. I en onykter tillvaro (tänk inte nödvändigtvis alkoholanvändning, utan snarare ett liv utan gränser, utan bromsar och utan återhållsamhet) kommer man inte att kunna be.
Du behöver...

Fredrik Lignell
Kallad
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/del-3-kallelsens-innehall-ar890
Matt 7:24-29
Texten avslutar den så kallade Bergspredikan i Matt kap 5-7, och verkar syfta tillbaks på den undervisningen.
I Bergspredikan delar Jesus sina värderingar med folk. Det är som om vi får inblick i Guds värdesystem.
I stället för hämnd ska du förlåta, för det gör Gud. Lev inte i hyckleri. Håll äktenkskapslöftena högt. Döm inte andra… Jesus gör åhörarna till förvaltare och bärare av Guds tanke med världen.
Låt oss ta några exempel på vad som sägs där:
Jesus talar om att inte dräpa. Det handlar inte bara om vad man verkligen gör, utan också om vad man tänker — vad som odlas i människans hjärta. Istället för att låta bli att mörda den man hatar, kan man med Guds hjälp sluta hata.
Jesus talar om att då man blir slagen, vända andra kinden till. Det är ett uttryck som talar om en radikalt annorlunda väg än hämndens, nämligen att då någon tar något ifrån oss, svarar vi med att ge ännu mer. Ska man bli en fri människa och dessutom sätta andra människor fria, vilket är Jesu avsikt, behöver man vaka på hämndbegäret som alla människor riskerar att odla.
Pengar och habegär. Jesus varnar för konsumism och habegär, och menar att samlandet av ägodelar är problematiskt av flera skäl. Ur rättvisesynpunkt, då människor blir rika på andras bekostnad. Men också för att det binder mitt hjärta vid fel saker, för att det ger en massa bekymmer och för att det kommer att göra mig besviken.
Dömandet. En annan bild Jesus använder i bergspredikan är den om flisan och bjälken. Han äger att den med dömande attityd går bildligt omkring med en bjälke i sitt eget öga, medan den man kritiserar har en flisa i sitt öga.
Jesus beskriver i Bergspredikan det nya sortens liv som han kommit för att introducera. Ofta har människor som läst detta ryckt på axlarna och sagt: det går ändå inte att leva efter. Han måste menat något annat. Eller: han sätter bara upp ett ideal för att vi ska inse att vi inte når upp till det.”
Själv avslutar Jesus Bergspredikan med att beskriva två förhållningssätt till det människor just hört. Antingen lyssnar man till det och försöker med Guds hjälp leva efter det, och beskrivs då som en som bygger sitt hus/liv på fast grund. Eller också låter man bli, och blir då som en som bygger sitt hus/liv på lös sand.
Det finns en realism i att regnet, floden och vindarna drabbar alla.
Alla bygger på ett hus — det är våra liv — och det byggs på något slags grund. Berggrunden, klippan, är given. Den finns där, men det är upp till människan att bygga på den.
De som bygger på sand är enligt en bibelkommentator ”kristna som finner Jesu ord viktiga nog att lyssna till, men inte realistiska nog att leva efter”.
Men jag är inte utlämnad till mig själv och mina resurser i bygget. Jag har mött någon med en kraft, härlighet och verklighet som sakta förmår sippra in i mina värderingar, mina val, mina relationer och mina attityder till löften, pengar, våld, sex mm. Med sin Ande hjälper Gud människan att bli lik sin Son.
------------------
För samtal:
Vad är det i Jesu undervisning som attraherar er mest? Varför tror ni det är så?
Vad i Jesu undervisning provocerar er mest? Vad kan det bero på?
Hur kan vi, med fullt fokus på Guds nåd och barmhärtighet, sporra varandra att alltmer göra Jesu undervisning till norm för våra liv?

Fredrik Lignell
Kallad
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/del-2-kallad-varje-dag-ar783
Luk 9:18-27
Petrus bekänner: Du är Guds Messias. Det ligger i luften att den bekännelsen för med sig en rad saker som har med maktövertagande, politisk kontroll och herravälde att göra. Jesus hjälper då lärjungarna att förstå att Guds Messias väljer en annan väg. Hans väg handlar om att lida mycket, bli förkastad, dödad och uppväckt på tredje dagen.
Det är i det sammanhanget nästa avsnitt kommer. Det är som att Han säger: ”Jag är på väg mot ett kors, jag har kapat alla linor till ett tryggt, tillbakalutat, etablerat medelklassliv utan risker. Jag går en lägre väg, en väg i tjänande, ödmjukhet och självutgivande. Är det någon som vill följa i mina spår?”
Jesus beskriver en paradox här: Den som krampaktigt håller fast vid sitt liv kommer att mista det, men den som mister livet kommer att vinna det.
Vårt sätt att läsa om Jesu lidande som enbart ställföreträdande är problematiskt, alltså att han skulle gå korsets väg så vi ska slippa. Nej, här finns en kärv inbjudan: Allt kristet liv är märkt av ett kors, och att följa i Jesu fotspår har på ett eller annat sätt med utsatthet att göra. Med risker. Med kapade förtöjningar och annullerade försäkringar om framtiden. Att ta sitt kors på är att i tro lita på att uppståndelsen en dag äger rum.
Och han sade till alla. Det är inte en överkurs som presenteras här. Kallelsen att följa gäller varje människa oavsett ålder, kön, hudfärg, ekonomi, status, sexuell läggning, religiös erfarenhet…
Om någon vill. Här öppnar Jesus för ett stort mått av frihet. Finns här någon som vill? Det är inget tvång. Inga finstilta detaljer som manipulerar. Om någon vill. I fråga om vilka som ska svara ja är Jesus avspänd.
Så måste han. Det är samtidigt på liv och död. Det går inte, precis som Ea var inne på förra veckan, att säga nja till Jesus.
Varje dag. Poängen i kallelsen är att vi kallas att varje dag ta vårt kors på och följa. Petrus och de andra unga männen har ju redan lämnat allt och följt Jesus, men här är det som att kallelsen förnyas. Att varje dag ta sitt kors på handlar om att koda sitt liv, att varje morgon i tro förlora sitt liv och följa Jesus för att vinna sitt liv. Att inte krampaktigt hålla fast vid prylar, planer och ego, utan lägga ner det inför Honom som önskar prägla livet med sitt liv och sin undervisning.
Ta sitt kors på. Åhörarna har säkert sett någon som bär sitt kors till en avrättning. Då kan man inte backa. Då kan man inte lita på sitt snygga liv. Sin välordnade tillvaro. Då är allt dödsdömt. Det är med den insatsen man börjar följa Jesus.
Vad ska vi göra med vers 26? Om jag tystnar i skolans cafeteria när chansen att säga att jag tror på Jesus, är det då kört i hela evigheten för mig? Nej, jag tror inte det. Att blygas för Jesus är att vända sig bort från honom, att inte gå den där vägen av efterföljelse. Jag väljer att vinna mitt liv istället för att förlora det, att vända mig bort från Jesus och leva för mig själv.
Nu är det som att Jesus står med utsträckta händer framför alla oss: Kom och koda ditt liv i enlighet med min undervisning, mitt liv och mitt exempel. Det kommer att innebära ny hållning till vänner och fiender, ny syn på beroende och vem som är din försörjare, ny idé om vad och vem du sätter ditt hopp till, dramatiskt skifte kring yta och djup, synligt och osynligt, att bygga sin image eller odla sitt rotsystem. Ge upp din hyperindividualism och ge dig åt en gemenskap, ställ ditt liv under Jesus från Nasaret och låt Honom leda dig genom livet. Kort sagt: Ta upp ditt kors och följ Jesus. Dö från ditt eget, dö från ett gudlöst liv, ett bor...

Fredrik Lignell
Fristående predikningar
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/han-tog-med-honom-till-jesus-om-larjungen-andreas-are6g
Strax före Jesu inträde i offentligheten träder en märklig gestalt fram, på många sätt Gamla testamentets siste profet. Han heter Johannes och samlar människor till ett klassiskt omvändelsebudskap. Johannes döper människor i Jordan, och en av hans lärjungar heter Andreas. Idag ska vi stanna lite inför denne doldis i Nya testamentet.
Joh 1:35-42
Andreas är brorsa till Simon Petrus. Hur var det egentligen? Vad mycket plats Petrus tar! Han sväljer liksom allt syre och talar mest och först och högst hela tiden.
Det är Petrus som går på vatten, inte Andreas.
Det är Petrus och ett par till som är med på härlighetens berg, inte Andreas.
Det är Petrus som på djupet är med om ett nådens verk när han förnekar, sörjer och sedan upprättas vid promenaden på stranden. Inte Andreas.
Det är Petrus som kliver fram, framför alla troende, och predikar på pingstdagen. 3000 kommer till tro. Andreas nämns inte. Vi har heller ingen predikan bevarad från Andreas.
Så hur navigerar Andreas i detta?
Andreas hittar sin grej och försöker inte göra som sin brorsa
Inget tyder på att Andreas paralyseras av att leva i sin brors skugga, utan han hittar sin alldeles egna ton.
Ofta hör jag att människor kämpar med sitt andliga självförtroende: Jag är inte så påläst, jag har ingen saftig berättelse om under, blixtar och dunder. Jag kan inte svara på de svåra frågorna eller vinna debatterna. Ta rygg på Andreas! Han hittar sin grej.
Andreas bjuder in till mötet med Jesus
Vid flera tillfällen kommer Andreas i kontakt med människor — både släktingar/vänner, men också okända människor — och leder dem till Jesus.
Joh 12:20-22
När någon ska kopplas samman med Jesus ropar Filippos på Andreas. Hjälp mig, du kan det här.
Andreas litar på att bra grejer händer i mötet med Jesus
Andreas sätter gång på gång människor i kontakt med Jesus, sedan får Jesus ta hand om resten. Det finns något väldigt befriande i detta som jag tycker jag upptäckt på senare år: Det handlar inte så mycket om mina mer eller mindre smarta svar. Anden verkar i människor om vi vågar bjuda med till mötet.
Tänk om Andreas exempel vill hjälpa oss i mötet med våra vänner? Hjälpa oss göra plats för den som söker Jesus? Hitta din grej, ditt språk, ditt anslag och våga tro att Gud använder dig i det. Bjud människor till Jesus, även om du tycker det är svårt att svara på alla frågor. Lita på att Anden verkar i människors liv. Gud får ta ansvar för sin del i det här äventyret.
Du som söker en tro och firar gudstjänst med oss i Ryttargårdskyrkan: Välkommen med. Vi kan inte svara på allt, men tillsammans hjälper vi dig med det avgörande. Kom till Jesus. Så mycket avgörs i Hans närhet.
--------------------------
För samtal:
Vad har ni för erfarenhet av jämförelsens förbannelse? Går det att dela råd med varandra hur man slutar jämföra sig med andra?
Hur skulle det kunna se ut för dig att bjuda in till mötet med Jesus? I predikan nämndes Alphakursen i Ryttargårdskyrkan. Skulle det kunna vara något för dig och någon vän att hänga på?
I predikan talades det om att lita på att bra grejer händer i mötet med Jesus. Är den tilliten lätt eller svår? Samtala om vad ni tror det beror på.

Fredrik Lignell
Tillsammans
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/del-2-var-och-en-efter-sin-formaga-ara4c
Luk. 12:13-21
Allt pekar ju på att bonden var en ärlig människa. Jesu kritik handlar inte om affärsmetoderna. Han är också en nitisk och flitig man. Vi skulle kalla honom duktig och förutseende – Jesus kallar honom dåraktig. Varför?
Vi kan notera att han verkar mycket ensam. Han sitter i sitt hus och räknar pengar, men den han pratar med är sig själv. Egentligen målar Jesus upp en ganska dyster bild av bonden. Han ställer frågorna till sig själv, får råden av sig själv, får berömmet av sig själv och verkar festa helt själv.
Jesus tecknar kort sagt en människa som levt helt för sig själv, och domen är att ha levt ett meningslöst liv som inte satt några som helst avtryck.
Bibelns perspektiv på våra ägodelar verkar vara att de är utlånade. Gud anförtror oss människor resurser som vi får förvalta å Hans vägnar. Hur lever vi våra liv så det inte slutar som i Jesu liknelse?
Paulus undervisar de kristna i Korinth om givande, och ger dem några goda principer för hur det går till. Det andas frihet och glädje, men också goda ordningar och medvetna val. Han försöker hjälpa de Jesustroende i Korint att förhålla sig kristet till sina pengar, och därmed också till sina medmänniskor. I 2 Kor ägnar han två kapitel åt att förbereda dem på den insamling som äger rum, då deras kristna bröder och systrar i Jerusalem är med om hungersnöd och stor brist. Paulus reser personligen runt och samlar in gåvan, och tanken är att den ska ligga färdig när han kommer.
2 Kor 9:1-8
Paulus befinner sig i Makedonien, och församlingen i Achaia (regionen där staden Korinth ligger) har gett löfte om att man vill vara med i stödet. Det löftet har sporrat andra att göra likadant.
Det är noterbart att det inte är fråga om stundens ingivelse eller en känslokick att ge, utan Paulus förbereder dem ett år i förväg, och de ska planera och lägga undan för att vara beredda när det är dags att överlämna gåvan.
Var och en, säger han, ska ge som han/hon har beslutat sig i sitt hjärta. Det verkar inte som att han hänvisar till principer eller att alla ska ge lika mycket. Inte heller procentuellt ska alla ge lika mycket. Det är nämligen viktigt att det sker utifrån en frivillighet och ett eget beslut.
Ett hot, menar Paulus, mot givandets glädje är olusten och tvånget (v 7). Om man ger utifrån en känsla av att ha blivit manipulerad eller tvingad blir det inte bra. Gång på gång i Bibeln talas det om människans frihet, och Gud verkar kämpa mycket målmedvetet för den friheten. Tvånget kommer från demonerna, men friheten kommer med Jesus Kristus.
Inte av olust och tvång, ty Gud älskar en glad givare. Alltså: poängen är inte att ett flåsigt kollekttal ska få oss att ge lite mer än vi egentligen vill med argumentet att det ska göras i glädje. Vi ger inte heller för att vi inte vågar något annat.
I sitt första brev till Korinth är Paulus ännu mer konkret i talet om pengar:
1 Kor 16:1-2
1) Systematiskt (dagen efter sabbaten). Upprätta en ordning när det gäller givandet, och be Gud hjälpa dig uteckla troheten.
2) Universellt (var och en). Tänk om cirkeln av de som ger av sina resurser blir lite större? Då skulle det bli revolution i församlingens ekonomi!
3) Regelbundet. Låt givandet bli en god vana. Som alla goda vanor börjar man någonstans. Om du är ovan, börja så du klarar det, och försök sedan öka.
4) Vad han har råd med. I texten från 2 Kor läste vi: "Var och en efter sin förmåga". För den som inte har finns här en vila: Du är inte ansvarig för det du inte har, utan för det du har. För den som förvaltar mycket finns här en vidöppen inbjudan: Ge efte...

Fredrik Lignell
Tillsammans
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/del-1-insatta-i-ett-meningsfullt-liv-arb13
1 Petr 1:18-21
Petrus talar om ett före och ett efter, om att människor i mötet med Jesus från Nasaret har lämnat något och satts in i något nytt. Han borde veta. Den gamle aposteln är i Rom och leder församlingsarbetet där, och det sitter i hela hans kroppsminne, i hela hans varelse, att Jesus gör skillnad i en människas liv. Det fanns ett före och ett efter också för Petrus själv.
Gud har i Jesus Kristus brutit in med frihet i världen. Jesus friköper människan, men inte på något lättvindigt sätt. Nej, det sker med hans eget blod. Han köper människan fri med sitt eget liv, och beskrivs här som Guds lamm som löser skulden, friköper från synd och skam och sätter människan fri. Parallellen till uttåget ur Egypten är tydlig: Där lämnar folket ett sätt att leva och tänka, en Farao som dikterar och fängslar, och blir i stället insatta under Guds ledarskap och herravälde för att lyda och följa Honom.
Meningslösa liv. Hur ska man förstå det? En sekulär människa lever inte nödvändigtvis ett liv präglat av meningslöshet. Man kanske betyder massor för andra människor. Relationer ger mening och uppgifter gör det också.
Samtidigt beskrivs kristet liv som en rörelse med ett mål. Gud har räddat mottagarna av brevet från avguderi och ett liv utan rot och mål. Genom Jesus Kristus har deras liv fått både hemvist och mening. De har vänt sina liv mot Honom och blivit Guds vänner. De har insatts i tillvarons centrum, i gemenskap med Gud själv.
Hur kan meningslösheten se ut för dagens människor? Jag tycker jag hör somliga fastna i ekorrhjulet där allt till sist handlar om vardagens logistik. Ett extremt inomvärldsligt sätt att leva: Jobbet, förskolan, mataffären och fritidsintressena tar all uppmärksamhet, och man vänder sig i värsta fall aldrig ut ur sig själv. Finns Gud? Hur skulle ett liv vänt mot Honom kunna se ut? Finns världen utanför? Har mitt liv någon djupare mening i relation till världens nöd och elände, eller lever jag helt och fullt för mig själv? Bryter något någonsin in i min bubbla av konsumism, självupptagenhet och snäva perspektiv? I allra värsta fall lever också kristna så, stängda för andras nöd och stängda för livgivande gemenskap. Livet har blivit en logistikcentral som påminner mer om DHL än om en blommande rabatt.
Vi har kallat vår serie TILLSAMMANS.
Vi är insatta i en meningsbärande berättelse där Gud rör vid världen, där vi vänder oss från avgudarna till den levande Guden, och i samma sekund är vi också insatta i en gemenskap.
Så när vi talar om TILLSAMMANS handlar det om allt detta. Ibland behöver jag gömma mig i gemenskapen för att överleva, och ibland får detta vara platsen där jag spänner bågen och finner mening och en uppgift. Vi tjänar Gud, varandra och samhället tillsammans, och det skänker djup mening.
Så när vi utmanar varandra att vara med i Barnkyrkan, i Enter, i språkcaféet eller internationella rådet är det inte främst för att schemat ska fyllas. Vi inbjuds att hitta vår plats, att bryta meningslösheten, att leva för någon annan än oss själva. Vi söker Gud tillsammans, och vi tjänar Gud tillsammans.
Har du hittat din plats? Är energiuttaget rimligt? Är det för högt? Kanske för lågt?
INSATT. Fint ord. Vi sätts in i ett sammanhang som handlar om gemenskap med Gud, men också med varandra. Det är där vi också får möjligheten att leva för någon annan än oss själva. Insatta i en berättelse om vad Gud gör i världen och i historien, räddade från ett meningslöst liv för att tillsammans med andra tjäna den levande Guden.
-----------------------
För samtal:
Vad ser ni för uttryck för meningslösheten i vår tid? Finns de uttrycken också i era egna liv?
Vad är de...