Jag skulle tro att en del av er minns denhär låten från 1988. ”Dont worry, be happy” spelades in av Bobby McFerrin 1988 och spelades runt om i mest hela världen. Den fick priset som årets låt och årets skiva på Grammy galan 1989. Den välkända refrängen innehåller uppmaningen: ”Var inte orolig, var glad” och till en början kan det ju verka lite glättigt och än mer så när man såg musikvideon eller skivomslaget med små gula smileygubbar.
Idag på andra advent handlar min predikan om just glädje - för Jesus längtar efter och vill fylla dig med glädje!
Märkligt nog så påminner faktiskt McFerrins strof och uppmaning en hel del om Nya Testamentet. För gång på gång så återkommer ungefär samma uppmaning i både evangelierna och breven. Som ett imperativ, en uppmaning till oss som är Jesus lärjungar.
Ett sådant exempel hittar vi i Filipperbevets 4:e kapitel. Så om du har en Bibel så får du gärna leta fram Filipperbrevet kapitel 4 och vers 4.
Under söndagarna fram till jul så ska vi ägna tid åt att ta reda på vad Jesus längtar efter och vill göra för oss var och en. På hemsidan finns det en bibelläsningsplan som jag vill uppmuntra dig att ladda ner och använda under dom kommande veckorna. Den är tänkt att ge lite extra fördjupning till söndagens förkunnelse. På kyrkans hemsida kommer du även kunna lyssna på predikan i efterhand och ta del av frågor för egen reflektion, samtal hemma runt matbordet eller i smågruppen samt bön.
Ämnena som vi kommer ta upp under kommande veckor är saker som dom allra flesta av oss kan längta efter som hopp, glädje, ljus och frid. Fyra högaktuella teman inte minst med tanke på den pandemi som vi just nu befinner oss mitt i.
Å just idag på den första söndagen i advent handlar det alltså om hopp och titeln på min predikan idag är att ”Jesus vill ge dig hopp”.
För 8 veckor sedan inledde vi våran resa som har tagit oss genom Jesus brev till några olika församlingar i vår tids västra Turkiet och idag ska vi läsa det allra sista brevet som adresserades till församlingen i staden Laodicea.
Texten är hämtad från Uppenbarelseboken 3 vers 14-22. Den kommer upp på skärmen alldeles strax men jag vill verkligen uppmuntra dig att leta upp en Bibel och följa med på egen hand. Då är det så mycket enklare att ta in och minnas texten.
Laodicea var en av dåtidens allra rikaste städer i regionen kring medelhavet, mycket på grund av att den funkade som ett slags finansiellt centrum. Dessutom hade man insett att det fanns stora pengar att tjäna på att föda upp en viss typ av får vars ull kunde användas för att göra exklusiva tyger och dessutom var det många som sökte sig till staden för att utbilda sig inom läkekonsten. Bland annat tillverkade och sålde man en speciell öron- och ögonsalva som var en viktig inkomstkälla. Så Laodiceas invånare var extremt välbärgade och framgångsrika - i alla fall i mänskliga mått mätt.
Och stolta och oberoende. För omkring år 60 drabbades staden hårt av en kraftig jordbävning. Men mentaliteten hos befolkningen gjorde att man till och med tackade nej till hjälp från Rom för att kunna bygga upp sin stad på nytt.
I måndags när jag hade min lediga dag tog jag med Harald på en utflykt ner till Halmstad och åkte bland annat förbi regementsområdet för första gången på nästan 25 år. Det väckte förstås en massa minnen till liv från tiden på Lv 6. Ett av dom där minnena utspelade sig en sommardag på ett skjutfält när befälen hade bestämt sig för att dom skulle drilla oss i att sätta upp tält. Solen gassade och alla tyckte inte att den där utmaningen var jättekul men kanske var det scouten i mig som tyckte att det där var ganska kul. Jag minns inte hur många omgångar vi körde eller hur många timmar vi höll på att resa och riva dom där gamla armétälten men ju längre dagen gick desto tydligare blev det att vi människor, vi har väldigt olika sätt att hanterar utmaningar på.
Vi möter dom hela tiden.
Vissa antar vi och andra slipper vi helst.
En del av oss ger upp innan vi har börjat och andra blir taggade att kavla upp ärmarna och anta utmaningen.
En del utmaningar är en nödvändig del av livet och andra är mer av frestelser som vi gör bäst i att hålla oss borta ifrån.
I dag när vi fortsätter gudstjänstserien som handlar om Jesus brev till sju församlingar i Uppenbarelseboken så handlar det om Brevet till Filadelfia och mellan raderna så anar vi en utmaning till kyrkan i Filadelfia.
Under någon veckas tid har jag försökt att få tag på en person. Men efter flera misslyckade försök så bestämde jag mig till slut för att istället skicka ett brev på posten. Nu för tiden när den mesta kommunikationen sker via mejl, SMS och sociala medier så kan det ju ändå kännas väldigt trevligt och snudd på lyxigt att få ett personligt brev. För säkerhets skulle hopppade jag över att skriva det för hand eftersom drygt 20 års mejlande har gjort min handstil mer eller mindre oläslig. Ibland kan jag själv knappt skriva vad jag har skrivit.
Men sen finns det förstås andra brev som man verkligen inte vill få i brevlådan. Som till exempel oväntade räkningar, kravbrev eller andra dåliga nyheter.
Idag när vi fortsätter gudstjänstserien om Jesus brev till dom sju olika församlingarna som omnämns i Uppenbarelsebokens 2:a och 3:e kapitel, så ska vi rikta blicken mot församlingen i staden Tyatira. Med facit i hand så vågar jag påstå att just det här brevet kvalar in som ett av dom där som ingen av oss skulle vilja få i vår brevlåda.
Det längsta brevet skickades till den minst viktiga av de sju städerna. Även om Jesus skriver vart och ett av de sju breven till specifika församlingar som befanns sig i unika situationen och sammanhang, så är varje brev tillgängligt för oss alla att läsa. Så trots att just dagens text primärt riktades till lärjungarna och församlingen i Tyatira så hoppas jag att du ska bli uppmuntrad av det Jesus har att säga.
I början på 80-talet fick någon på Postens huvudkontor i Solna en briljant idé. Fler tyckte uppenbarligen att det var en genialisk affärsidé så 1982 lanserades Postens ljudbrev. Jag vet inte om du känner igen det på bilden. För 12 spänn fick man ett vadderat och frankerat kuvert och ett kasettband som rymde 10 minuters inspelning på varje sida sida. Jag minns fortfarande idag hur vi testade det där hemma på morfars kasettbandare. Det var så coolt att någon hade kläckt idén att man kunde spela in ett meddelande på en kassett för att sedan skicka den på Posten. Uppenbarligen var vi inte så många som tyckte att det var, typ det coolaste man kunde hålla på med då i början på 80-talet, så några år senare försvann dom från marknaden.
De tre senaste veckorna så har våra gudstjänster handlat om några andra brev, nämligen Jesus brev till de sju församlingarna, som vi hittar i Uppenbarelsebokens 2:a och 3:e kapitel. Dom kom inte levererade i formen av gula kasettband i vadderade kuvert. Men när vi läser dom så kan vi höra Guds röst och tilltal till sin kyrka då som nu. För som vi har sett redan under de tre första veckorna så rör det sig om tidlösa brev. Det man kämpade med på platser som Efesos, Smyrna och Pergamon är inget unikt. För även om omständigheterna ser lite annorlunda ut så är det djupast sett, samma saker som VI fortsätter att kämpa med år 2020.
Jag tänker till exempel på kärleken och passionen till Jesus, som de kristna i Efesos hade förlorat.
Och precis som lärjungarna i Smyrna så behöver du och jag påminna oss om att vi inte ska dras med i oro och rädsla, så att vi förlorar perspektivet på vem Gud är.
Å i det efter-postmoderna samhället som vi lever i behöver vi - precis som lärjungarna i Pergamon - också vara på vår vakt så att vi inte kompromissar med tron och går vilse.
För dig som inte har varit med de föregående veckorna så är det viktigt att veta att själva poängen med breven till de olika kyrkorna var uppmärksamma det som var gott men också för att förmana och att tillrättavisa. ”Men varför då?” kan vi fråga oss.
Jo, helt enkelt därför att det stod så mycket på spel. För om de inte korrigerade sin kurs så skulle det i förlängningen få allvarliga konsekvenser.
För två veckor sedan inledde vi våran nya gudstjänstserie ”Brev till församlingen” som utgår från Jesus ord till sju olika församlingar, som vi kan läsa om i Uppenbarelseboken. Idag handlar det om det tredje brevet som hade församlingen i Pergamon som mottagare.
Men vad har då 7 brev med snart 2000 år på nacken, som skickades till 7 olika städer i nuvarande Turkiet, egentligen för betydelse för dig och mig? Om du och jag hade varit filatelister och samlat på frimärken kanske vi hade varit intresserade av breven. Men nu finns det ju inga frimärken på de där breven. Om vi hade bott i nutidens Efesos, Smyrna eller Pergamon så hade vi kanske varit intresserade av de historiska detaljerna. Men nu bor vi ju inte där. Så vilken är då egentligen poängen med att läsa dessa brev? För i vanliga fall brukar vi ju inte öppna och läsa någon annans post?
En anledning till varför vi läser de här olika breven än idag (förutom att de finns med i Bibeln) är för att dom visar för oss hur den lokala församlingen levde i mötet med den omgivande kulturen. Å med hjälp av dom olika breven så kan vi lägga ett pussel och se vad Jesus ville säga till sin kyrka. Vad han uppmuntrade och hur han också utmanade sitt folk och den underliggande frågan under de här veckorna är:
”Vad skulle Jesus skriva om brevets mottagare var Tullbrokyrkans församling?”
Idag inleder vi den nya serien ”Brev till församlingen” och under 7 söndagar i oktober och november månad så ska vi kolla närmare på Jesus brev till sju olika församlingar. Brev som finns nedtecknade i inledningen på Uppenbarelseboken. Det handlar om sju ganska korta hälsningar som innehåller ord av tröst och uppmuntran varvat med ett stort allvar. För i de olika församlingarna fanns det precis som i alla sanna församlingar något gott. Men där fanns också saker som grusade och förvanskade vittnesbördet om Jesus.
Det vi ska fördjupa oss i är vad Jesus hade att säga till de där olika församlingarna och den underliggande frågan som vi ska ta med oss under de här veckorna är följande fråga:
Vad skulle Herren skriva om brevets mottagare var Tullbrokyrkans församling?
Vad är det goda som vi ska hålla fast vid och vad behöver vi vara uppmärksamma på eller rentav ta itu med eller göra upp med? Och vad bidrar till eller hindrar Guds växt?
Under 2020 är vårt ledord växt och i söndags när vi möttes till församlingsdag ute på Bobergsgården kickade vi igång ett av höstens delteman som fått titeln ”Genombrott”. Det där ordet kom till mig när jag satt och bad innan sommaren. Det syftar på det där nödvändiga genombrottet som vi längtar efter. Nämligen att vi som gemenskap och församling ska få uppleva att Herren griper. Att vi ska få uppleva ett genombrott som hjälper oss att växa både inåt, utåt och uppåt.
För vi finns ju trots allt inte här för vår egen skull. Vi som församling finns här för att vi själva och andra ska lära känna Jesus, växa i tro på Honom som är våran Frälsare och för att med våra liv vittna om Honom på gatan där vi bor, på arbetsplatsen, i skolan eller var vi nu än tillbringar våra dagar.
I söndags hade vi även förmånen att få välkomna Alfred in i tjänst i vår gemenskap. Då läste vi några verser från Efesierbrevet 4 och idag tänkte jag att vi skulle fånga upp den röda tråden och läsa från samma textsammanhang. Så plocka fram din Bibel och häng med!
I en tid när pandemin har gjort det nödvändigt för oss att skala av och ställa om så har vi alla egentligen fått en anledning att fundera på vad som är allra viktigast i livet. Det gäller ju även i förhållande till församlingen. För vad gör det till exempel med oss när vi inte längre kan samlas till gudstjänst som vi brukar? När mycket annat läggs på is.
Nästa ända sedan den dag kyrkan föddes så har hon tvingats ta sig igenom alla möjliga prövningar och utmaningar och liksom blivit tvungen att hitta nya vägar för att vara just kyrka och gestalta evangeliet. Men utan att för den skull göra avkall på tron. Även om det ibland har varit något av en smärtsam och ganska dyrköpt erfarenhet så har det även fört en del gott med sig.
För när mycket av nödvändighet har skalats av så blir ju själva kärnan allt tydligare.
Å 2020 är ju inget undantag. Även vi har tvingats ställa om och har försökt hitta nya vägar. Även om saker och ting inte alltid blir vad man trodde, så har ju omständigheterna kring pandemin faktiskt gett oss en oanad möjlighet. En möjlighet att stanna upp och ställa oss frågan: Vad är det EGENTLIGEN att vara kyrka? Å vilken framtid vill HERREN att vi ska bygga? Vad kan vi vara utan och vad kan vi inte göra avkall på.
