Förra veckan inledde jag våran nya miniserie ”På vägen till den tomma graven”. Veckorna fram till påsk så ska vi ta rygg på Jesus och följa med honom på vandring som skulle ta honom upp till Jerusalem. Det vi framför allt ska ta reda på under de här veckorna är vilka människor han ägnade sin tid åt och vilket budskap han delade med dom han mötte. För allt det där säger oss något viktigt om vad som faktiskt ligger på hans hjärta. Förra söndagen läste vi om hur Jesus en dag sände ut 70 av sina lärjungar för att förbereda vägen för hans ankomst och för att vittna om Guds rike.
I dagens text som jag har hämtat från Lukas kapitel 13 så berättas det om hur Jesus stannade till i en synagoga för att undervisa på en sabbat. Där möter han en sjuk kvinna. Så leta fram din Bibel om du äger en och häng med när jag läser Lukas kapitel 13:10-17.
Förra söndagen handlade det om att välja Guds perspektiv och att välja hans riktning. Israeliterna var inte villiga att göra det och fick tillbringa 40 år i öknen innan en ny generation till sist fick inta landet. Även idag handlar det om att välja riktning, för i Lukasevangeliet 9 kan vi läsa om hur Jesus plötsligt en dag ”vände sitt ansikte mot Jerusalem, fast besluten att gå dit.” (9:51). En vandring som skulle ta honom hela vägen till kullen Golgata utanför Jerusalem och leda honom till döden på ett kors. Och även om det fanns ett pris att betala och även om det inte skulle bli enkelt så visste han att det inte fanns någon väg tillbaka. Spejarna och folket i öknen lät sig hejdas av alla problem och faror men Jesus satte allt sitt hopp till Faderns löften. I slutet av det 9:e kapitlet sätter han ord på kostnaden det innebär att följa Gud och att leva som en lärjunge och säger: ”Den som sätter handen till plogen och sedan blickar bakåt passar inte för Guds rike.”Jesus hade nått ”the point of no return” - det fanns helt enkelt ingen återvändo.
Med start idag och fram till påsk så ska vi slå följe med Jesus på vägen till Jerusalem. Titeln på denna nya miniserie är ”På vägen till den tomma graven” och tanken är att vi under dom kommande fyra veckorna ska göra några olika nedslag och ta reda på vad som hände i Jesus möten med olika människor. Vad delade han med dom? Vilket budskap förmedlade han med sina ord och handlingar? Vilka var de människor som han sökte upp?
Vårt första stopp ska vi göra i Lukas 10:e kapitel. Så greppa gärna din Bibel och häng med när jag läser vers 1-11. Lukas kapitel 10 vers 1 till 11.
Titeln på min predikan idag är ”men HERREN är med oss” och det är i själva verket del av en vers från 4 Moseboks 14:e kapitel.
Efter en förberedelsetid ute i öknen efter att israels folk hade blivit befriade från fångenskapen och slaveriet i Egypten var man nu bara 11 dagar bort från att äntligen få gå in i det land som Gud hade lovat Abraham. Jag vet inte om du kan försöka föreställa dig hur det måste ha känts.
Hemma hos oss lever vi just nu väldigt mycket en vecka i taget och redan på söndagen kan småfolket börja prata om och se fram emot lördagen sex dagar senare. Men Israels folk hade väntat lite längre än en vecka. För efter nästan 500 år (!) stod man nu liksom på tröskeln till något helt underbart. Man var redo att vända blad och inleda nästa kapitel. Men först ville Gud att Moses skulle skicka iväg 12 spejare och i Fjärde Mosebok kapitel 13 står det såhär om vad som hände:
I inledningen på Bibeln läser vi om hur Gud skapar ljus och allt sedan dess så har just ljuset en speciell roll i skapelsen och i hela tillvaron. Det går ju nästan inte att föreställa sig hur det skulle vara att leva om vi INTE hade något ljus. Det ger liv. Det skapar växt. Det värmer och lyser upp. I samband med arkeologiska utgrävningar har man faktiskt hittat lämningar som tyder på att människor redan för 2000 år sedan experimenterade med att försöka skapa elektricitet och generera ljus.
Idag lever drygt 900 miljoner människor fortfarande utan tillgång till el och 2009 besökte jag Tanzania där 2/3 av befolkningen saknar el. Vi bodde mitt ute i bushen - iallafall kändes det så - och en kväll skulle vi hälsa på ett par som ville bjuda hem oss på middag. Problemet var bara att dom liksom levde utanför bushen. För att ta oss dit så behövde vi promenera 20 minuter genom ett kolsvart landskap.
Inte så märkvärdigt kan man tycka men nån dag tidigare hade våra värdar berättat att ett desperat och hungrigt lejon hade sökt sig närmare grannbyn och bland annat dödat ett barn. Man skulle ju kunna tänka sig att man kanske väljer att stanna hemma då. Om den svarta mamban - som är en av världens både snabbaste och giftigaste ormar - jagar på nätterna vet jag inte och vissa saker mår man ju kanske allra bäst av att inte veta. Men till slut kom vi i alla fall fram!
Jag kommer fortfarande ihåg känslan när vi närmade oss hyddan och ljuset liksom skingrade mörkret. Där i ljusskenet från en fotogenlampa hade jag den bästa kvällen på hela resan. Väl framme var det ingen av oss som ville gå ut i mörkret igen.
I Bibeln nämns ljus knappt hundra gånger och en av dom texterna ska vi läsa nu. Leta gärna fram en Bibel och slå upp Matteusevangeliets 5:e kapitel. Stora skaror hade börjat följa efter Jesus och en dag gick Jesus upp på ett berg och började undervisa lärjungarna.
Under några gudstjänster i höstas läste vi igenom sju brev som Jesus skickade till några olika församlingar i vår tids Turkiet. Ett av breven var adresserat till den kristna församlingen i staden Efesos. Som lärjungar hade man kämpat och slitit hårt för att hålla Sanningens fana högt och det fick man cred för. Men och det finns ett stort MEN i storyn. Det saknades en sak som överskuggade allt annat. Det fanns en sak som riskerade att sabba precis alltihop. Och det handlade om att man hade övergett kärleken till Jesus.
En del av församlingen hade till och med gått så långt att man började ifrågasätta Jesus identitet som Guds son. För i Efesos fanns en grupp som försökte influera och påverka lärjungarna i synen på vem Jesus är och vad han har gjort.
Det var inte bara Jesus som skrev brev till lärjungarna i Efesos för texten som vi ska läsa idag som jag har hämtat från Första Johannesbrevet och som skrevs av aposteln Johannes, är till stora delar egentligen en uppgörelse med det som höll på att gå snett i Efesos.
Föreställ dig för ett ögonblick att du växer upp på en öde ö och det enda du har är en Bibel. Dagar blir veckor som blir månader och och efter 20 år blir du till slut räddad. Och när du kommer till civilisationen så söker du upp en kyrka. För under dom senaste åren har du ju läst Bibeln och upptäckt vem Gud är, vad Jesus har gjort och vem den Helige Ande är. Sannolikt skulle mycket av det du då möter kännas väldigt annorlunda i jämförelse med det du har läst. I synnerhet när det gäller Guds Ande finns det stora skillnader i det vi läser om jämfört med våra liv och kyrkans praktiker.
Idag när jag fortsätter på temat ”Ge det vidare” så handlar det om att du och jag får ”Dela Andens liv”.
Det var tidig morgon och redan packat med folk som hade sökt sig till Jerusalem för att fira skördefesten. En fest som man firade för att tacka Gud för skörden och som dom judiska rabbinerna firade för att komma ihåg den dag när Gud med dunder och brak uppenbarade sig på berget Sinai för att förmedla lagen och dom tio budorden. Plötsligt hördes ett enormt dån som lät ungefär som när en storm drar fram. Folket i stan letade upp platsen där lärjungarna var samlade och de blev häpna och förvånade. ”Vad var det som hade hänt? Å varför hörde dom några främmande människor prata andra språk?”. En del som fick vara med om det blev häpna och förvånade medans andra blev mer hånfulla och försökte skämta bort allt. Petrus tog då ett kliv framåt för att förklara vad som precis hade hänt.
Leta gärna fram en Bibel om du har en till hands och leta upp Apostlagärningarna kapitel 2 vers 17-21.
Titt som tätt händer det att jag blir påmind om en ganska märklig grej som jag var med om på en resa till en by långt uppe i norra Thailand mot gränsen till Myanmar. Jag och några vänner hade lämnat Chiang Mai bakom oss och skulle ta oss ut till en karensk by. Efter ganska många timmar bak på en pickup så kom vi fram. Efter att vi hade gått runt en stund i den lilla byn fick jag se något som jag nog aldrig kommer glömma. Mitt ute i ingenstans, i den djupaste djungeln där karenska flyktingar levde i stor fattigdom, fanns en Coca-Cola-kyl. Till och med dit ut i ödemarken hade ett sådant där stort rött kylskåp hittat.
Om Gud skulle ha gett uppdraget till Coca-Cola att nå ut med de glada nyheterna om Jesus, så hade dom antagligen varit färdiga vid det här laget. Men Gud gjorde inte det. För planen var aldrig att lansera en produkt eller att använda en viss företagsmodell för att sprida den kristna tron. För Gud vill använda dig och mig för att dela tron och ge den vidare.
Förra söndagen inledde jag en 4-veckors serie som handlar om att du och jag har fått i uppdrag av Jesus själv att ge trons gåva vidare! Då för en vecka sedan handlade det om att vi alla kan få uppleva den fullkomliga kärleken som finns hos Fadern. I dag är ämnet för min predikan att du och jag får vara med och ”Dela Sonens nåd”.
På flera olika ställen i Gamla Testamentet kan vi läsa om hur Gud lovade att han skulle upprätta ett nytt förbund, en ny slags överenskommelse med oss människor. Ett förbund som var präglat av just nåd. En av de kanske tydligaste texterna som beskriver det hittar vi i Jesaja kapitel 61 så plocka gärna fram en Bibel om har en och häng med när jag läser några verser därifrån.
Den kanske allra starkaste kraften och motivatorn som finns här i världen är kärlek. Få saker kan mäta sig med den. När någon älskar dig så ger det både hopp och kraft. Och när någon avvisar eller förkastar dig, då kan det vara förödande.
Neurologen och författaren Viktor Frankl, som föddes I början på 1900-talet, deporterades till totalt fyra olika koncentrationsläger och under de nästan 3 år som han satt fången förlorade han både sin fru och sina föräldrar. Under denna tid samlade han sina anteckningar och i dom skrev han bland annat att
”Kärlek är det ultimata och högsta målet som man kan sträva efter.”
Just på den plats där mänskligheten sjönk som lägst, där hatet riktades mot Frankl och det judiska folket, just där kärleken saknades blev den också som tydligast.
Men även om människans kärlek är underbar så är Guds kärlek långt mäktigare. För Guds Fadershjärta och kärlek är den mäktigaste kraften till förvandling i hela universum. Och det handlar min predikan om idag!
Häromdagen satt jag och bläddrade igenom en del tidningar på nätet och då fick jag syn på en artikel med rubriken ”Fem anledningar till att känna hopp inför 2021”. Dagarna innan nyårsafton tyckte jag att den där rubriken lät riktigt intressant. För vem av oss längtar inte efter att få känna lite hopp efter 2020 och ett snart år med covid-19? Men vad finns det egentligen för anledningar till att känna hopp inför dethär nya året?
För en dryg månad sedan när jag predikade om att Jesus vill fylla oss var och en med hopp, så citerade jag forskaren och läkaren Harold Wolfe som ville ta reda på hur det kommer sig att vissa människor klarar svåra situationer bättre än andra. Å hans forskning vittnade om en avgörande faktor som Wolfe själv beskriver såhär;
”När en man har hopp klarar han att bära oerhörda bördor och grym bestraffning. Men när hoppet är ute faller människan sönder, känslomässigt, fysiskt och andligt.”
När du och jag vet att det faktiskt finns ett ljus i tunneln, att det kommer bli bättre, då ger vi inte upp lika lätt, för vi vet att det är värt att kämpa lite till. Några som fick uppleva precis just det ska vi läsa om nu, för idag vill jag ta dig med till en text i Jeremia bok.
Har du någonsin funderat på vad du kommer lämna efter dig, den dag när ditt liv tar slut här på jorden? Vad kommer ditt arv att vara? Å låt mig nu vara jättetydlig med att jag inte är på väg att ge samma uppmaning som för det mesta brukade finnas med i en liten ruta i programbladet, i kyrkan där jag växte upp. Där brukade det stå:”Tänk på församlingen när du skriver ditt testamente.” :-) Jag syftar alltså inte på ditt materiella arv utan något långt mycket viktigare. Nämligen ditt eftermäle.
Nu för tiden är det bara 1 av 5 svenskar som har ett testamente som beskriver hur man vill att sina ägodelar och tillgångar ska fördelas efter sin död. I dagens Bibeltext så är det som om Jesus ger oss ett slags muntligt testamente. Men det han testamenterade var inte materiella saker utan något som inte kan köpas för pengar. Nämligen frid. En frid som kommer av vetskapen om att ha blivit benådad och frikänd av Gud.
