Undervisning från Pingstkyrkan Mölndal, 531 avsnitt

Hur formas egentligen ett liv som speglar något större än oss själva? De flesta av oss bär på en längtan efter att leva meningsfullt – men också en kamp mellan det vi vill vara och det vi faktiskt blir i vardagen. I veckans predikan rör sig samtalet just där, i spänningen mellan ideal och verklighet. Fredrik Jennerhav, pastor från Kungälv, delar erfarenheter från livet, relationer och sin väg in i pastorskapet efter många år som socionom. Samtidigt vävs Bibelns ord in i berättelsen – bland annat från Efesierbrevet och Första Johannesbrevet, där vi får höra de starka orden: “Mina älskade, låt oss älska varandra, för kärleken kommer från Gud.”
Predikan rör sig mellan stora frågor om efterföljelse, vardagliga bilder om att “imitera” någon man beundrar och konkreta texter om ljus och mörker, tacksamhet och riktning i livet. Vad innebär det egentligen att följa Jesus – inte bara i teori, utan i praktiken?
Så kanske är frågan som stannar kvar: Hur nära vill jag egentligen leva det liv jag säger att jag längtar efter?
Ibland börjar de största förändringarna med något så enkelt som att våga ta ett steg närmare. Och kanske, bara kanske, lukta lite extra gott på vägen.

Vad formar egentligen en människa över tid? Är det våra egna beslut, de människor som gått före oss – eller de små orden och handlingarna vi knappt tänker på i vardagen?
I den här predikan rör vi oss genom några starka och ibland utmanande ord ur Efesierbrevet. Vi möter Paulus, som skriver från ett fängelse i Rom och samtidigt talar om något så levande som gemenskap, relationer och hur människor faktiskt behandlar varandra. Hur ska vi vara mot varandra i församlingen? Ett kort axplock i 4 punkter kommer här:
Lev värdigt den kallelse ni har fått - Spegla Gud. Lev likt Jesus. Han har gett oss så mycket gott - lev livet i tacksamhet till Honom genom att vara god mot andra.
Lägg bort lögnen och tala sanning med varandra. Vi är ju delar i samma kropp. - Tala inte om eller bakom ryggen, tala MED varandra.
Låt inga smutsiga ord komma över era läppar, utan bara det som är gott och bygger upp där det behövs, så att det blir till glädje för dem som hör det.
Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och förolämpningar och all annan ondska. Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, så som Gud i Kristus har förlåtit er.
Några frågor att samtala om - gärna i era hemgrupper:
Hur lever vi värdigt den kallelse vi har fått?
Hur talar vi sanning MED vår nästa?
Hur mår församlingen? Behöver vi lägga bort häftighet och vrede till förmån för barmhärtighet och nåd?
Hur blir vi en församling som talar gott så att omgivningen märker att vi älskar varandra? Hur kan du själv vara den förändringen?

Har du någon gång tänkt att det egentligen går ganska bra – tills något skaver och avslöjar hur mycket du fortfarande bär på? Ibland lever vi som om allt hänger på oss. Ibland som om inget riktigt spelar någon roll. Någonstans däremellan rör sig veckans predikan.
Vi fortsätter vår resa i Efesierbrevet och landar i kapitel 2, där Paulus – från sitt fängelse i Rom – skriver till församlingen i Efesos, staden där evangeliet en gång skakade både hjärtan och ekonomi. Här ryms stora kontraster: död och liv, långt borta och nära, murar som rivs och ett nytt tempel som växer fram. Orden “Av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det” får ljuda mitt i berättelserna om kvinnan som tvättar Jesu fötter i Lukasevangeliet 7, Sackaios i trädet och liknelsen om den oförlåtande tjänaren i Matteus 18.
Kanske är nåd större än vi trott. Och kanske finns det mer att upptäcka än vi anar – nåden har en tendens att överraska.

Har du någon gång haft svårt att ta in något riktigt gott som sägs om dig? Som om de positiva orden studsar, medan kritiken fastnar och ekar länge?
Dagens predikan tar oss in i inledningen av Efesierbrevet – ett brev skrivet av Paulus i fångenskap, men fyllt av frihet. Med utgångspunkt i orden “Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och Fader som i Kristus har välsignat oss med all andlig välsignelse i himlen” får vi stanna inför vad det faktiskt betyder att vara välsignad, utvald och buren av Gud. Vad innebär det att våra “hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till”?
I första kapitlet skriver Paulus så pennan glöder om allt vi har i Kristus. Det är såna fantastiska sanningar som samtidigt kan vara svårt att ta in. Paulus bön för oss: "Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till, hur rikt och härligt hans arv är bland de heliga och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft har varit verksam." (Ef 1:18-19)

Har du någon gång sagt förlåt – men undrat om det verkligen förändrade något? Eller burit på något som kändes litet först, men som med tiden blivit tungt?
Veckans predikan tar oss från ett barndomsminne av ett bråk mellan bröder till en större berättelse om synd, ansvar och omvändelse. Med ord som “alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (Rom 3:23) rör vi oss genom Bibelns röda tråd av förlåtelse – från Eden till korset, från kung Josias omvändelse (2 Krön 34) till Jesu utmaning att leva annorlunda. Vad händer när vi inser att vi haft fel – även när vi trodde att vi gjorde rätt?
Vad gör förlåtelsen egentligen med oss? Är den bara ord – eller början på något nytt?

Paulus var en förebild i att sträcka sig mot det som låg framför oavsett om han mötte hinder på vägen, för det som var värt nåt för honom var att ha blivit funnen i Kristus.
Det är både så vackert och starkt! Tänk att bli funnen i Kristus!
“För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus och bli funnen i honom…
och vidare skriver han: “ jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus”. ( Fil 3:8-9, 13)
Han hade fokus i sikte även om han var med om tunga saker längs vägen, har du fokus i sikte och orkar du kämpa vidare genom de tunga passagerna i livet? Glöm inte att ha sikte på målet och att Jesus är med genom allt!

Vad gör man när livet egentligen är bekvämt – men något skaver på insidan? När allt fungerar, men hjärtat ändå inte får ro?
Predikan tar oss med från en till synes trygg plats till ett djupt inre uppvaknande. Vi får möta människor som hade alla yttre förutsättningar, men som lät sig beröras av nöd, ansvar och Guds röst. Genom berättelser från Nehemja, Hanna och Jesu egna ord om bön, målas bilden av något som är mer än en religiös vana. Det talas om skillnaden mellan trend och livsstil, om bön som relation snarare än prestation, och om vad som händer när man slutar hoppa över stegen och istället vågar stanna kvar. Bibelord som ”När jag hörde detta satte jag mig ner och grät… och bad inför himmelens Gud” (Neh 1:4) får sätta tonen.
Vad skulle kunna förändras i ditt liv, din stad eller din tro om bön fick bli ett sätt att leva och inte bara något man tar till när det krisar?
Vi går också in i en gemensam bönevecka inför det nya året – ett tillfälle att börja om tillsammans.
Bön: inte bara knäppta händer, utan hjärtslag i rörelse.

Vad händer egentligen när kalendern fortfarande är ganska tom, men hjärtat redan känns fullt – av längtan, trötthet eller förväntan? Årsskiftet väcker ofta fler frågor än svar, och kanske är det just där något viktigt börjar, utan att vi riktigt vet vad.
I denna predikan öppnas ett nytt år med tankar om bön, fasta och vad det innebär att skapa utrymme för Gud mitt i vardagens brus. Bilder från öken och vardag, från Emil i Lönneberga till Jesu egna ord, vävs samman med reflektioner om beroende, riktning och modet att stanna upp. Det talas om fasta som något befriande snarare än tungt, som en helig protest mot distraktioner, och som en inbjudan snarare än en prestation. “Människan lever inte av bröd allena, utan av varje ord som utgår ur Guds mun” (Matt 4:4).
Vad skulle kunna hända i ditt liv om du började året med öppna händer istället för full kontroll?