Undervisning från Kristi Uppståndelses Ortodoxa församling, 100 avsnitt

Den femte söndagen i fastan kallas heliga Maria av Egyptens söndag, och i evangelieläsningen ger Herren oss vår målbild för fastans asketiska kamp: "den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara allas slav. Ty Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många" (Mark 10:32-45). Askesens mål är tjänande kärlek till Gud och sin nästa.
Heliga Maria av Egypten är ett vackert exempel på omvändelsens skönhet och hopp. Ingen bör förtvivla, för omvändelsen ger oss alltid en väg mot Gud. Heliga Marias omvändelse var dock inte bara för hennes uppenbara synd och last, utan gick verkligen på djupet. Därför ska den som tror sig vara färdig med omvändelsen ta henne som exempel och alltid gå ett varv djupare. Vid varje nytt djup möter Gud med sin kärlek.

Denna lördags predikan hämtar teman från såväl episteln (Hebr 6:9-12) som evangeliet (Mark 7:31-37). Fader Mikael framhåller det faktum att Gud inte är orättvis, men att vi människor gärna projicerar våra mänskliga förväntningar på honom och därmed lurar oss själva. Gud är dock inte orättvis, han är trofast. När vi klamrar oss fast vid hans trofasthet har vi gott hopp och frimodighet.

På midfastosöndagen ärar vi korset, dels genom en procession i kyrkan, men framförallt genom att låta det vara kompass och vapen i vårt liv. Herre säger själv: "Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig" (Mark 8:34-9:1). Redan innan Kristus dött på korset är alltså korset vägen till frälsning! Men hur och varför? Det handlar denna predikan om.

Ikonen är den naturliga följden av att "Ordet blev kött" (Joh 1:14). Den är också sigillet på den sanna tron, att Jesus Kristus är "sann Gud och sann människa,." Därför går de vilse som inte vördar ikonen. Men vi som nu firar ortodoxins seger denna söndag, vi måste också se till att ortodoxin segrar i våra vardagliga liv, dvs. att vi blir ikoner av Kristus: milda, ödmjuka och kärleksfulla gentemot människorna.

På förlåtelsens söndag (Matt 6:14-21) finns anledning att fråga sig: "Vad är egentligen förlåtelse för något?" Det är avskrivande av skuld, i juridisk bemärkelse. Det är en vilja till försoning. Genom Skriftens och helgonens liv kan vi dock lära oss ytterligare mer vad förlåtelsen innebär på ett andligt och socialt plan. Om detta handlar denna predikan.

Andra söndagen i Triodion läser vi om den förlorade sonen (Luk 15:11-32), men vore inte "den kärleksfulle faderns" ett bättre namn på denna liknelse? Den beskriver nämligen på ett underbart och tydligt sätt Guds karaktär för oss - full av kärlek och barmhärtighet - när han tar emot oss syndare i omvändelsen.

Fariséens och Tullindrivarens söndag (Luk 18:10-14) ger oss förkroppsligade exempel på högmodet och ödmjukheten, och i förlängningen på helvetet och himmelen. Högmodet är nämligen Satans främsta kännetecken, medan det var just genom ödmjukheten som Gud gav oss frälsningen! Lyssna till denna predikan för en djupare genomgång av innebörden av detta för en kristen i allmänhet, och nu inför fastan i synnerhet.

Sackeus omvändelse är lika oväntad som den är uppmuntrande (Luk 19:1-10). Fastän Sackeus var tullindrivare, och därmed avskydd av alla, såg Jesus vad som försiggick i hans hjärta. När han gick hem till honom mumlade de som stod runtomkring förargat: "Han har tagit in hos en syndare!" Detta, att döma sin nästa, är en av de svåraste synderna som vi kan begå! Varför? Ja, det förklarar fader Mikael i denna predikan.

Helige Antonios är en av våra största förebilder i det asketiska arbetet. Han fick en djup ödmjukhet och kärlek från Gud, eftersom han hörsammade Kristi undervisning och lära. Om vi lyssnar till Kristi undervisning denna lördag (Luk 6:17-23) kan även vi stå djupt förankrade i samma ödmjukhet och kärlek. Herren säger: ”Saliga är ni som är fattiga”, ”saliga är ni som hungrar”, ”saliga är ni som gråter” och ”saliga är ni när människorna hatar och hånar er” för Människosonens skull. Vad kan vi lära oss av dessa bud?