Tro & Tvivel, 2 737 avsnitt

Förra söndagen handlade det om att välja Guds perspektiv och att välja hans riktning. Israeliterna var inte villiga att göra det och fick tillbringa 40 år i öknen innan en ny generation till sist fick inta landet. Även idag handlar det om att välja riktning, för i Lukasevangeliet 9 kan vi läsa om hur Jesus plötsligt en dag ”vände sitt ansikte mot Jerusalem, fast besluten att gå dit.” (9:51). En vandring som skulle ta honom hela vägen till kullen Golgata utanför Jerusalem och leda honom till döden på ett kors. Och även om det fanns ett pris att betala och även om det inte skulle bli enkelt så visste han att det inte fanns någon väg tillbaka. Spejarna och folket i öknen lät sig hejdas av alla problem och faror men Jesus satte allt sitt hopp till Faderns löften. I slutet av det 9:e kapitlet sätter han ord på kostnaden det innebär att följa Gud och att leva som en lärjunge och säger: ”Den som sätter handen till plogen och sedan blickar bakåt passar inte för Guds rike.”Jesus hade nått ”the point of no return” - det fanns helt enkelt ingen återvändo.
Med start idag och fram till påsk så ska vi slå följe med Jesus på vägen till Jerusalem. Titeln på denna nya miniserie är ”På vägen till den tomma graven” och tanken är att vi under dom kommande fyra veckorna ska göra några olika nedslag och ta reda på vad som hände i Jesus möten med olika människor. Vad delade han med dom? Vilket budskap förmedlade han med sina ord och handlingar? Vilka var de människor som han sökte upp?
Vårt första stopp ska vi göra i Lukas 10:e kapitel. Så greppa gärna din Bibel och häng med när jag läser vers 1-11. Lukas kapitel 10 vers 1 till 11.

Titeln på min predikan idag är ”men HERREN är med oss” och det är i själva verket del av en vers från 4 Moseboks 14:e kapitel.
Efter en förberedelsetid ute i öknen efter att israels folk hade blivit befriade från fångenskapen och slaveriet i Egypten var man nu bara 11 dagar bort från att äntligen få gå in i det land som Gud hade lovat Abraham. Jag vet inte om du kan försöka föreställa dig hur det måste ha känts.
Hemma hos oss lever vi just nu väldigt mycket en vecka i taget och redan på söndagen kan småfolket börja prata om och se fram emot lördagen sex dagar senare. Men Israels folk hade väntat lite längre än en vecka. För efter nästan 500 år (!) stod man nu liksom på tröskeln till något helt underbart. Man var redo att vända blad och inleda nästa kapitel. Men först ville Gud att Moses skulle skicka iväg 12 spejare och i Fjärde Mosebok kapitel 13 står det såhär om vad som hände:

Under någon veckas tid har jag försökt att få tag på en person. Men efter flera misslyckade försök så bestämde jag mig till slut för att istället skicka ett brev på posten. Nu för tiden när den mesta kommunikationen sker via mejl, SMS och sociala medier så kan det ju ändå kännas väldigt trevligt och snudd på lyxigt att få ett personligt brev. För säkerhets skulle hopppade jag över att skriva det för hand eftersom drygt 20 års mejlande har gjort min handstil mer eller mindre oläslig. Ibland kan jag själv knappt skriva vad jag har skrivit.
Men sen finns det förstås andra brev som man verkligen inte vill få i brevlådan. Som till exempel oväntade räkningar, kravbrev eller andra dåliga nyheter.
Idag när vi fortsätter gudstjänstserien om Jesus brev till dom sju olika församlingarna som omnämns i Uppenbarelsebokens 2:a och 3:e kapitel, så ska vi rikta blicken mot församlingen i staden Tyatira. Med facit i hand så vågar jag påstå att just det här brevet kvalar in som ett av dom där som ingen av oss skulle vilja få i vår brevlåda.
Det längsta brevet skickades till den minst viktiga av de sju städerna. Även om Jesus skriver vart och ett av de sju breven till specifika församlingar som befanns sig i unika situationen och sammanhang, så är varje brev tillgängligt för oss alla att läsa. Så trots att just dagens text primärt riktades till lärjungarna och församlingen i Tyatira så hoppas jag att du ska bli uppmuntrad av det Jesus har att säga.