Förra veckan inledde jag våran nya miniserie ”På vägen till den tomma graven”. Veckorna fram till påsk så ska vi ta rygg på Jesus och följa med honom på vandring som skulle ta honom upp till Jerusalem. Det vi framför allt ska ta reda på under de här veckorna är vilka människor han ägnade sin tid åt och vilket budskap han delade med dom han mötte. För allt det där säger oss något viktigt om vad som faktiskt ligger på hans hjärta. Förra söndagen läste vi om hur Jesus en dag sände ut 70 av sina lärjungar för att förbereda vägen för hans ankomst och för att vittna om Guds rike.
I dagens text som jag har hämtat från Lukas kapitel 13 så berättas det om hur Jesus stannade till i en synagoga för att undervisa på en sabbat. Där möter han en sjuk kvinna. Så leta fram din Bibel om du äger en och häng med när jag läser Lukas kapitel 13:10-17.
Titeln på min predikan idag är ”men HERREN är med oss” och det är i själva verket del av en vers från 4 Moseboks 14:e kapitel.
Efter en förberedelsetid ute i öknen efter att israels folk hade blivit befriade från fångenskapen och slaveriet i Egypten var man nu bara 11 dagar bort från att äntligen få gå in i det land som Gud hade lovat Abraham. Jag vet inte om du kan försöka föreställa dig hur det måste ha känts.
Hemma hos oss lever vi just nu väldigt mycket en vecka i taget och redan på söndagen kan småfolket börja prata om och se fram emot lördagen sex dagar senare. Men Israels folk hade väntat lite längre än en vecka. För efter nästan 500 år (!) stod man nu liksom på tröskeln till något helt underbart. Man var redo att vända blad och inleda nästa kapitel. Men först ville Gud att Moses skulle skicka iväg 12 spejare och i Fjärde Mosebok kapitel 13 står det såhär om vad som hände:
