Den kanske allra starkaste kraften och motivatorn som finns här i världen är kärlek. Få saker kan mäta sig med den. När någon älskar dig så ger det både hopp och kraft. Och när någon avvisar eller förkastar dig, då kan det vara förödande.
Neurologen och författaren Viktor Frankl, som föddes I början på 1900-talet, deporterades till totalt fyra olika koncentrationsläger och under de nästan 3 år som han satt fången förlorade han både sin fru och sina föräldrar. Under denna tid samlade han sina anteckningar och i dom skrev han bland annat att
”Kärlek är det ultimata och högsta målet som man kan sträva efter.”
Just på den plats där mänskligheten sjönk som lägst, där hatet riktades mot Frankl och det judiska folket, just där kärleken saknades blev den också som tydligast.
Men även om människans kärlek är underbar så är Guds kärlek långt mäktigare. För Guds Fadershjärta och kärlek är den mäktigaste kraften till förvandling i hela universum. Och det handlar min predikan om idag!
Under någon veckas tid har jag försökt att få tag på en person. Men efter flera misslyckade försök så bestämde jag mig till slut för att istället skicka ett brev på posten. Nu för tiden när den mesta kommunikationen sker via mejl, SMS och sociala medier så kan det ju ändå kännas väldigt trevligt och snudd på lyxigt att få ett personligt brev. För säkerhets skulle hopppade jag över att skriva det för hand eftersom drygt 20 års mejlande har gjort min handstil mer eller mindre oläslig. Ibland kan jag själv knappt skriva vad jag har skrivit.
Men sen finns det förstås andra brev som man verkligen inte vill få i brevlådan. Som till exempel oväntade räkningar, kravbrev eller andra dåliga nyheter.
Idag när vi fortsätter gudstjänstserien om Jesus brev till dom sju olika församlingarna som omnämns i Uppenbarelsebokens 2:a och 3:e kapitel, så ska vi rikta blicken mot församlingen i staden Tyatira. Med facit i hand så vågar jag påstå att just det här brevet kvalar in som ett av dom där som ingen av oss skulle vilja få i vår brevlåda.
Det längsta brevet skickades till den minst viktiga av de sju städerna. Även om Jesus skriver vart och ett av de sju breven till specifika församlingar som befanns sig i unika situationen och sammanhang, så är varje brev tillgängligt för oss alla att läsa. Så trots att just dagens text primärt riktades till lärjungarna och församlingen i Tyatira så hoppas jag att du ska bli uppmuntrad av det Jesus har att säga.
Idag inleder vi den nya serien ”Brev till församlingen” och under 7 söndagar i oktober och november månad så ska vi kolla närmare på Jesus brev till sju olika församlingar. Brev som finns nedtecknade i inledningen på Uppenbarelseboken. Det handlar om sju ganska korta hälsningar som innehåller ord av tröst och uppmuntran varvat med ett stort allvar. För i de olika församlingarna fanns det precis som i alla sanna församlingar något gott. Men där fanns också saker som grusade och förvanskade vittnesbördet om Jesus.
Det vi ska fördjupa oss i är vad Jesus hade att säga till de där olika församlingarna och den underliggande frågan som vi ska ta med oss under de här veckorna är följande fråga:
Vad skulle Herren skriva om brevets mottagare var Tullbrokyrkans församling?
Vad är det goda som vi ska hålla fast vid och vad behöver vi vara uppmärksamma på eller rentav ta itu med eller göra upp med? Och vad bidrar till eller hindrar Guds växt?
Under 2020 är vårt ledord växt och i söndags när vi möttes till församlingsdag ute på Bobergsgården kickade vi igång ett av höstens delteman som fått titeln ”Genombrott”. Det där ordet kom till mig när jag satt och bad innan sommaren. Det syftar på det där nödvändiga genombrottet som vi längtar efter. Nämligen att vi som gemenskap och församling ska få uppleva att Herren griper. Att vi ska få uppleva ett genombrott som hjälper oss att växa både inåt, utåt och uppåt.
För vi finns ju trots allt inte här för vår egen skull. Vi som församling finns här för att vi själva och andra ska lära känna Jesus, växa i tro på Honom som är våran Frälsare och för att med våra liv vittna om Honom på gatan där vi bor, på arbetsplatsen, i skolan eller var vi nu än tillbringar våra dagar.
I söndags hade vi även förmånen att få välkomna Alfred in i tjänst i vår gemenskap. Då läste vi några verser från Efesierbrevet 4 och idag tänkte jag att vi skulle fånga upp den röda tråden och läsa från samma textsammanhang. Så plocka fram din Bibel och häng med!
Bible Text: Acts 5:17-39 | Predikant: Henrik Korslind | Series: Petrus - Om det inre livets mognad och växt | Under 2020 är vårt ledord som kyrka växt och under den första hälften av året så har fokus legat på den inre växt och mognad som är själva förutsättningen för den yttre växten som sker i församlingen. Sedan i mars har jag använt lärjungen Petrus liv som en förebild. Petrus som var den klippa som Jesus använde för att bygga sin kyrka på. Tanken med att jag har utgått från Petrus liv har varit att vi skulle få se olika exempel som vi kan ta efter, på det som kännetecknar ett liv som formas och präglas av Gud.
I början på mars månad handlade det om hur han bekände sin tro på Jesus. En bekännelse som bottnade i insikten om att Petrus ville göra Jesus till Herre och Frälsare i sitt liv. Söndagen därpå såg vi närmare på hur hans bekännelse gick hand i hand med en ständigt ökande ödmjukhet. Petrus förstod i takt med att tiden gick att ödmjukheten är en förutsättning för att kunna ta till sig den nåd som Gud erbjuder oss alla genom Jesus död på korset. Den tredje söndagen var nyckelordet mod och då läste vi om hur Guds Ande fyllde Petrus med mod att vittna om Jesus. Fjärde söndagen läste vi inledningen på Apostlagärningarna kapitel 3 när Petrus tillsammans med Johannes förmedlade Guds Andes kraft till en förlamad man som satt och tiggde vid Sköna porten i Jerusalem. Ett helande som skedde i kraft av namnet Jesus. En kraft som vi är beroende av för att kunna växa. På Pingstdagen för tre veckor sedan tittade vi tillsammans närmare på hur Pingstens och Petrus budskap präglades av Jesus. Hur Anden själv alltid pekar på Jesus! Senast jag predikade så utforskade vi vad det var som formade den frimodighet som Petrus på ett tydligt sätt visade på i sitt liv. En frimodighet som vi nog lite var till mans skulle önska oss ibland.
Idag ska vi bläddra vidare i Apostlagärningarna och idag är ledordet lydnad. Det här med lydnad är sällan något vi pratar om.
För dom av oss som har haft eller har hund så går tankarna kanske till att träna hunden att lyda. För andra av oss går tankarna ganska direkt till barnuppfostran som i perioder mest bara tycks handla om att hjälpa det lilla barnet att göra som man säger och inte göra som man själv råkar göra.
Men dagens predikan handlar varken om lydnadsträning av hundar eller att uppfostra små barn. Däremot kommer den handla om lydnaden som en nödvändig, självklar och naturlig del av det liv som växer djupare i Jesus. Och det jag hoppas att du kommer upptäcka tillsammans med mig om en liten stund är hur lydnaden i själva verket hör ihop med kärleken.
