Om du någon gång har besökt platser som London, Paris eller Egypten så har du kanske precis som mig kollat på pyramiderna i Giza eller besökt Westminister Abbey eller Invaliddomen. Det alla dom platserna har gemensamt tillsammans med några av världens mest välbesökta platser som Taj Mahal, moskén i Medina och Terrakottarmén, det är ju att det är platser som har blivit kända på grund av att det vilar mer eller mindre välkända människor på dessa storslagna platser. Men en gravplats som skiljer sig från alla dom andra är Jesus grav, som inte har blivit känd för vad som finns I den utan därför att den är tom.
I söndags på Påskdagen firade kristna världen över att Jesus Kristus har uppstått och det är en sanning som vi inte bara lever med en gång om året. För varje dag är en dag så god som någon att påminna sig om att Jesus har uppstått och att han lever. I min predikan i söndags refererade jag till Paulus ord som påminde oss om att Jesus död och uppståndelse är det allra viktigaste. För som vi läste då i söndags, så hänger hela våran kristna tro på Jesus uppståndelse. Allt står och faller med den. Det här med uppståndelsen påminns vi ganska ofta om i mötet med olika Bibeltexter men det är sällan vi faktiskt tar tid till att ta reda på VILKEN roll uppståndelsen har och HUR den faktiskt gör skillnad i våra liv redan här och nu.
Så under dom kommande fyra veckorna så ska vi utforska några olika perspektiv och jag hoppas att du efter varje predikan, ska få med dig något praktiskt och konkret som gör skillnad i ditt liv. Idag handlar det om att Jesus uppståndelse = nytt liv.
Under några gudstjänster i höstas läste vi igenom sju brev som Jesus skickade till några olika församlingar i vår tids Turkiet. Ett av breven var adresserat till den kristna församlingen i staden Efesos. Som lärjungar hade man kämpat och slitit hårt för att hålla Sanningens fana högt och det fick man cred för. Men och det finns ett stort MEN i storyn. Det saknades en sak som överskuggade allt annat. Det fanns en sak som riskerade att sabba precis alltihop. Och det handlade om att man hade övergett kärleken till Jesus.
En del av församlingen hade till och med gått så långt att man började ifrågasätta Jesus identitet som Guds son. För i Efesos fanns en grupp som försökte influera och påverka lärjungarna i synen på vem Jesus är och vad han har gjort.
Det var inte bara Jesus som skrev brev till lärjungarna i Efesos för texten som vi ska läsa idag som jag har hämtat från Första Johannesbrevet och som skrevs av aposteln Johannes, är till stora delar egentligen en uppgörelse med det som höll på att gå snett i Efesos.
Föreställ dig för ett ögonblick att du växer upp på en öde ö och det enda du har är en Bibel. Dagar blir veckor som blir månader och och efter 20 år blir du till slut räddad. Och när du kommer till civilisationen så söker du upp en kyrka. För under dom senaste åren har du ju läst Bibeln och upptäckt vem Gud är, vad Jesus har gjort och vem den Helige Ande är. Sannolikt skulle mycket av det du då möter kännas väldigt annorlunda i jämförelse med det du har läst. I synnerhet när det gäller Guds Ande finns det stora skillnader i det vi läser om jämfört med våra liv och kyrkans praktiker.
Idag när jag fortsätter på temat ”Ge det vidare” så handlar det om att du och jag får ”Dela Andens liv”.
Det var tidig morgon och redan packat med folk som hade sökt sig till Jerusalem för att fira skördefesten. En fest som man firade för att tacka Gud för skörden och som dom judiska rabbinerna firade för att komma ihåg den dag när Gud med dunder och brak uppenbarade sig på berget Sinai för att förmedla lagen och dom tio budorden. Plötsligt hördes ett enormt dån som lät ungefär som när en storm drar fram. Folket i stan letade upp platsen där lärjungarna var samlade och de blev häpna och förvånade. ”Vad var det som hade hänt? Å varför hörde dom några främmande människor prata andra språk?”. En del som fick vara med om det blev häpna och förvånade medans andra blev mer hånfulla och försökte skämta bort allt. Petrus tog då ett kliv framåt för att förklara vad som precis hade hänt.
Leta gärna fram en Bibel om du har en till hands och leta upp Apostlagärningarna kapitel 2 vers 17-21.
Häromdagen satt jag och bläddrade igenom en del tidningar på nätet och då fick jag syn på en artikel med rubriken ”Fem anledningar till att känna hopp inför 2021”. Dagarna innan nyårsafton tyckte jag att den där rubriken lät riktigt intressant. För vem av oss längtar inte efter att få känna lite hopp efter 2020 och ett snart år med covid-19? Men vad finns det egentligen för anledningar till att känna hopp inför dethär nya året?
För en dryg månad sedan när jag predikade om att Jesus vill fylla oss var och en med hopp, så citerade jag forskaren och läkaren Harold Wolfe som ville ta reda på hur det kommer sig att vissa människor klarar svåra situationer bättre än andra. Å hans forskning vittnade om en avgörande faktor som Wolfe själv beskriver såhär;
”När en man har hopp klarar han att bära oerhörda bördor och grym bestraffning. Men när hoppet är ute faller människan sönder, känslomässigt, fysiskt och andligt.”
När du och jag vet att det faktiskt finns ett ljus i tunneln, att det kommer bli bättre, då ger vi inte upp lika lätt, för vi vet att det är värt att kämpa lite till. Några som fick uppleva precis just det ska vi läsa om nu, för idag vill jag ta dig med till en text i Jeremia bok.
Har du någonsin funderat på vad du kommer lämna efter dig, den dag när ditt liv tar slut här på jorden? Vad kommer ditt arv att vara? Å låt mig nu vara jättetydlig med att jag inte är på väg att ge samma uppmaning som för det mesta brukade finnas med i en liten ruta i programbladet, i kyrkan där jag växte upp. Där brukade det stå:”Tänk på församlingen när du skriver ditt testamente.” :-) Jag syftar alltså inte på ditt materiella arv utan något långt mycket viktigare. Nämligen ditt eftermäle.
Nu för tiden är det bara 1 av 5 svenskar som har ett testamente som beskriver hur man vill att sina ägodelar och tillgångar ska fördelas efter sin död. I dagens Bibeltext så är det som om Jesus ger oss ett slags muntligt testamente. Men det han testamenterade var inte materiella saker utan något som inte kan köpas för pengar. Nämligen frid. En frid som kommer av vetskapen om att ha blivit benådad och frikänd av Gud.
Jag skulle tro att en del av er minns denhär låten från 1988. ”Dont worry, be happy” spelades in av Bobby McFerrin 1988 och spelades runt om i mest hela världen. Den fick priset som årets låt och årets skiva på Grammy galan 1989. Den välkända refrängen innehåller uppmaningen: ”Var inte orolig, var glad” och till en början kan det ju verka lite glättigt och än mer så när man såg musikvideon eller skivomslaget med små gula smileygubbar.
Idag på andra advent handlar min predikan om just glädje - för Jesus längtar efter och vill fylla dig med glädje!
Märkligt nog så påminner faktiskt McFerrins strof och uppmaning en hel del om Nya Testamentet. För gång på gång så återkommer ungefär samma uppmaning i både evangelierna och breven. Som ett imperativ, en uppmaning till oss som är Jesus lärjungar.
Ett sådant exempel hittar vi i Filipperbevets 4:e kapitel. Så om du har en Bibel så får du gärna leta fram Filipperbrevet kapitel 4 och vers 4.
Bible Text: Acts 5:17-39 | Predikant: Henrik Korslind | Series: Petrus - Om det inre livets mognad och växt | Under 2020 är vårt ledord som kyrka växt och under den första hälften av året så har fokus legat på den inre växt och mognad som är själva förutsättningen för den yttre växten som sker i församlingen. Sedan i mars har jag använt lärjungen Petrus liv som en förebild. Petrus som var den klippa som Jesus använde för att bygga sin kyrka på. Tanken med att jag har utgått från Petrus liv har varit att vi skulle få se olika exempel som vi kan ta efter, på det som kännetecknar ett liv som formas och präglas av Gud.
I början på mars månad handlade det om hur han bekände sin tro på Jesus. En bekännelse som bottnade i insikten om att Petrus ville göra Jesus till Herre och Frälsare i sitt liv. Söndagen därpå såg vi närmare på hur hans bekännelse gick hand i hand med en ständigt ökande ödmjukhet. Petrus förstod i takt med att tiden gick att ödmjukheten är en förutsättning för att kunna ta till sig den nåd som Gud erbjuder oss alla genom Jesus död på korset. Den tredje söndagen var nyckelordet mod och då läste vi om hur Guds Ande fyllde Petrus med mod att vittna om Jesus. Fjärde söndagen läste vi inledningen på Apostlagärningarna kapitel 3 när Petrus tillsammans med Johannes förmedlade Guds Andes kraft till en förlamad man som satt och tiggde vid Sköna porten i Jerusalem. Ett helande som skedde i kraft av namnet Jesus. En kraft som vi är beroende av för att kunna växa. På Pingstdagen för tre veckor sedan tittade vi tillsammans närmare på hur Pingstens och Petrus budskap präglades av Jesus. Hur Anden själv alltid pekar på Jesus! Senast jag predikade så utforskade vi vad det var som formade den frimodighet som Petrus på ett tydligt sätt visade på i sitt liv. En frimodighet som vi nog lite var till mans skulle önska oss ibland.
Idag ska vi bläddra vidare i Apostlagärningarna och idag är ledordet lydnad. Det här med lydnad är sällan något vi pratar om.
För dom av oss som har haft eller har hund så går tankarna kanske till att träna hunden att lyda. För andra av oss går tankarna ganska direkt till barnuppfostran som i perioder mest bara tycks handla om att hjälpa det lilla barnet att göra som man säger och inte göra som man själv råkar göra.
Men dagens predikan handlar varken om lydnadsträning av hundar eller att uppfostra små barn. Däremot kommer den handla om lydnaden som en nödvändig, självklar och naturlig del av det liv som växer djupare i Jesus. Och det jag hoppas att du kommer upptäcka tillsammans med mig om en liten stund är hur lydnaden i själva verket hör ihop med kärleken.
