För tre veckor sedan påbörjade vi våran vandring med Jesus mot den tomma graven och idag på Palmsöndagen närmar vi oss målet och ska gå in för landning. Dagens bibeltext sätter ord på vad som händer i Jesus möte med en blind man utanför Jerikos portar. Jag ska läsa från Lukasevangeliet 18:35-43 så leta gärna fram en Bibel eller bibelapp och häng med:
När Jesus närmade sig Jeriko satt en blind man vid vägen och tiggde. 36 Han hörde folk gå förbi och frågade vad som hände. 37 Man berättade för honom att Jesus från Nasaret gick förbi, 38 och då ropade han: "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!" 39 De som gick främst sade åt honom att vara tyst, men han ropade bara ännu mer: "Davids son, förbarma dig över mig!" 40 Jesus stannade och befallde att mannen skulle ledas fram till honom. När han kom närmare frågade Jesus: 41 "Vad vill du att jag ska göra för dig?" Han svarade: "Herre, gör så att jag kan se igen!" 42 Jesus sade till honom: "Du får din syn. Din tro har frälst dig." 43 Genast kunde han se, och han följde Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det prisade Gud. (Lukas 18:35–43)
Med bara 2,5 mil kvar att gå så närmade sig målet för Jesus vandring. Från det att han tog ut riktning mot Jerusalem, så hade skaran av människor som följde honom på vägen successivt ökat. Mannen som satt där vid vägkanten må ha varit blind men döv var han inte och nu märkte han att en stor grupp människor närmade sig och när han fick höra att det var Jesus från Nasaret som kom gåendes så ropande han med hög röst. ”Davids son, förbarma dig över mig!”
I en tid när pandemin har gjort det nödvändigt för oss att skala av och ställa om så har vi alla egentligen fått en anledning att fundera på vad som är allra viktigast i livet. Det gäller ju även i förhållande till församlingen. För vad gör det till exempel med oss när vi inte längre kan samlas till gudstjänst som vi brukar? När mycket annat läggs på is.
Nästa ända sedan den dag kyrkan föddes så har hon tvingats ta sig igenom alla möjliga prövningar och utmaningar och liksom blivit tvungen att hitta nya vägar för att vara just kyrka och gestalta evangeliet. Men utan att för den skull göra avkall på tron. Även om det ibland har varit något av en smärtsam och ganska dyrköpt erfarenhet så har det även fört en del gott med sig.
För när mycket av nödvändighet har skalats av så blir ju själva kärnan allt tydligare.
Å 2020 är ju inget undantag. Även vi har tvingats ställa om och har försökt hitta nya vägar. Även om saker och ting inte alltid blir vad man trodde, så har ju omständigheterna kring pandemin faktiskt gett oss en oanad möjlighet. En möjlighet att stanna upp och ställa oss frågan: Vad är det EGENTLIGEN att vara kyrka? Å vilken framtid vill HERREN att vi ska bygga? Vad kan vi vara utan och vad kan vi inte göra avkall på.
